Kärleksförklaring till Prag

Jag har gått och blivit kär! Och objektet för denna kärlek är en helt fantastisk stad - nämligen Prag!

En stad som är full av gamla underbart vackra stenhus, prydda med statyer av olika slag, vindlande smala gränder, små mysiga caféer och barer, dammiga antikvariat som luktar böcker och allt annat man kan gå och bli förälskad i. Att det är en stad som fostrat ett antal författare, konstnärer och musiker är inte alls konstigt. Här finns en atmosfär som ber om att få bli omskriven på ett eller annat sätt, i ord, bild eller musik.

Att få vandra över Karlsbron en tidig morgon och se Pragborgen resa sig så mäktig i bakgrunden, samtidigt som det står en ensam violinist och spelar mitt på bron, kan ju ge upphov till fantastiska idéer. Nu fick vi tyvärr inte uppleva riktigt detta, utan vi gjorde som alla andra, det vill säga, vi delade bron med alla andra tusentals turister som kommit på samma idé.

Det var i alla fall inte mer människor på bron än att vi kunde titta på alla fantastiska statyer och vi kunde röra vid den lyckobringande mässingsrelifen av Johannes av Nepomuk som dyker ner i floden.

Mer av vad vi gjorde och vad vi såg kommer! Jag kan bara säga som så, att Prag verkligen är staden som bevisar att det är genom att gå vilse man lär sig hitta! Eftersom dottern som var med har ärvt min totala frånvaro av lokalsinne och det här är en stad där det inte finns något som helst system i gatornas sammansättning, i kombination med att alla gränder kantade av stenhus ser väldigt likartade ut, så blev det många extra promenader. Och jag har plötsligt full förståelse för att Kafka "såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg"...