Någonstans har det blivit fel...

Det här med den varma september har väl ältats rätt mycket nu och det kan ju till och med vara så att det är uttjatningsvarning på det hela, men bara lite till...

Att det är något som blivit fel är rätt lätt att förstå då man glatt ger sig ut  skogen för att jaga lite trattkantareller i slutet av september och istället för svamp hittar små söta blommor. Man ska inte plocka blåklockor när det snart är oktober! Man kan inte göra soppa på blåklockor och jag vill inte ha dom i min svampkorg! Visst är det mysigt när det är varmt, men vissa saker blir lite fel om jag får säga så.

Frågan är vad som händer i juni? Det kanske är då svampen kommer och vi får pryda midsommarstången med trattkantareller istället för lupiner, för de kommer säkert att blomma ut i december. Nu har man även fått "problem" med jordgubbar som tror att det är sommar igen så de börjar mogna. Med andra ord, glöm det där med jordgubbar till midsommar, nu får det bli jordbubbstårta på julbordet istället. Fast det kanske inte gör så mycket, jag menar vi äter ju sill till tårtan såväl på midsommar som jul i alla fall, så vi märker kanske ingen större skillnad.

Nu känns det verkligen som om det där citatet från Shakespeares Hamlet kommer väl till användning: "Ur led är tiden"...

Friskvårdshelg i Stockholm

Helgen som nyss passerat tillbringades återigen i "kungliga hufvudstaden". Det var inte så himla längesedan förra gången, men det behöver ju inte vara något hinder.

Även den här gången kan man väl säga att det delvis var turistande eftersom jag fick upptäcka nya sidor av Stockholm. Jag blev nämligen uttagen på promenad i Nackareservatet. Vilket jättefint område!

Eftersom vi utgick från Hammarbyhöjden, vilket är väldigt "nära mitt i stan" så kändes det nästan lite konstigt att befinna sig mitt i en tyst skog bara minuter efter promenadstarten. Här finns såväl massor med vägar att springa, promenera eller cykla på plus att det finns en uppsjö av stigar man kan ta.

En lite mystisk känsla är det att veta att storstan är precis intill men att det ändå inte hörs något som avslöjar det. Och i det drygt 800 hektar stora området finns det gott om valmöjligheter hur man vill gå. Och om man nu skulle tycka att det är läskigt med skog, med tanke på att man kan gå vilse eller komma för långt in och möta en massa otäcka vilda djur, så är väl fördelen att förr eller senare tar skogen slut och man är tillbaka ute i storstadslivet. Dessutom finns det inte så många björnar och vargar här utan djurbeståndet verkar till största delen bestå av kopplade hundar i alla slags utföranden.

Nu bestod helgen inte bara av skogspromenader, utan faktum är att den egentliga orsaken till att jag styrde mot Stockholm var att vara med på en yogaworkshop. Nu kan det kännas lite överdrivet att ta sig ända till Stockholm för det, men att förena nytta med nöje är aldrig fel, och dessutom så var det en workshop ledd av dottern och svärsonen och mamman här var väldigt nyfiken på vad det kunde bli, så mot Stockholm bar det och med på workshopen var jag.

Kombon de här två har idag, yogalärare och fysioterapeut är inte fel alls och vilken bra workshop det var! 90 minuter där det gavs information om vilka muskler man ska använda, och framför allt varför man ska göra det, kan aldrig vara fel! Nu ska det väl tillstås att vissa övningar som att stå mot en vägg och samtidigt trycka svank och axlar mot en vägg känns väl som att jag behöver ytterligare en livstid (och eventuellt en annan typ av kropp) för att klara av, men jag är i alla fall en bit på väg!

Skämt åsido, det delades ut väldigt många bra tips och med tanke på att jag dagen efter insåg att jag har ett antal fler muskler än jag visste om, så har jag väl använt dom i alla fall. Sedan kan man kanske hoppas att det inte syns utanpå hur jag kämpar med att "dra in svansen och spänna ljumsmusklerna" i kassakön eller när jag väntar på bussen... (Jag får väl erkänna att innan söndagens övningar visste jag inte att det fanns "ljumskmuskler" som gick att spänna över huvudtaget)

Hur som helst, en jättebra och väl spenderad eftermiddag och jag måste få göra lite reklam för Yes Yoga som var de som höll i trådarna för det hela. Det kändes bra med mycket blandat deltagande när det gäller såväl ålder som kön. Tänkte även göra lite reklam för svärsonen som är yogainstruktör och har klasser på olika platser i Stockholm. Gå gärna in på hans fb-sida och läs mer om Niklas Elgeryd Yoga om ni skulle vara intresserade. Och ni som har tid, lust och möjlighet, prova gärna något av hans pass, men som sagt, risken finns att ni hittar muskler ni inte visste att ni hade!

Älvorna dansar

En helt fantastisk september har vi haft och jag antar att det inte är någon som missat det. Nu har det inte varit strålande sol precis hela tiden, det har faktiskt funnits dagar då solen haft lite svårt att tränga genom dimman, men vad gör det, för även dimma kan vara väldigt vacker.

Att vakna när det är helt vitt och sikten är noll för att sedan följa när dimman lättar är rätt fascinerande, och i det läget är det lätt att förstå varför man förr trodde att älvorna dansade i dimman.

Om man studerar dimman ordentligt kan man verkligen se hur det någonstans där inne finns något mystiskt...eller...?

Det är inte heller svårt att förstå hur dimma gett upphov till ett antal berättelser som handlar om mystik och folk som försvinner i dimman (och nu menar jag inte bara sådana där förvirrade kärlekskranka personer i stil med Heathcliff och Catherine i "Wuthering Heights" som irrar omkring i dimman och ropar på varandra).

Nu hittade jag inga älvor den här dagen heller, utan dimman försvann och resultatet blev ytterligare en vacker septemberdag perfekt för en kanottur på en spegelblank sjö. Förmodligen föll dimman, för enligt bondepraktikan så blir det vackert väder om dimman faller. Om den däremot stiger kan man vänta sig regn.

En nackdel med september är väl kanske de tidiga kvällarna. Men sådana där kvällar med en klotrund måne som speglar sig i vattnet gör det inte så mycket att mörkret faller tidigt.

I just det läget känns det nästan som om man kan förvänta sig någon typ av älvdans eller att något annat mytiskt fenomen ska visa sig, för trolskt är det när månen sprider sitt ljus i den tysta natten...

Bambi

”Bambi” är titeln på en bok skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Det är den tredje boken i en romanserie som ska baseras på Herkules tolv stordåd och huvudpersonen är polisen Zack som har ett förflutet i drogvärlden men som nu verkar ha ordnat upp det för sig.

Den här boken bygger på den grekiska myten om en hind med gyllene horn och små rosa piller med en bild av Bambi kommer att spela en stor roll. Det visar sig vara piller som får ungdomar att begå bestaliska mord på varandra och det hela startar en midsommarnatt i skärgården.

Det är en spännande bok där handlingen rör sig framåt i ett högt tempo, till stor del tack vare de korta kapitlen. Huvudpersonen Zack rör sig lite i en gråzon med tanke på att han fortfarande har försänkningar i ”den undre världen” men samtidigt försöker han ta sig ur det eftersom hans liv verkar ordna upp sig till det bästa just nu. Men det är ju inte alltid det blir som man tänkt sig…

Klart läsvärd och jag blev absolut sugen på att läsa mer om Zack.

Dags att sylta och safta

Så har den tiden av året kommit då det är dags att skörda alla grönsaker, ge sig ut i skogen för att plocka bär, skörda trädgårdens alla äpplen och sist men inte minst, se till att det blir sylt, saft, äppelmos, inlagd gurka och allt annat man kan tänka sig. Och om man ska tro alla sociala medier så finns det fantastiskt många sätt att använda sig av allt ätbart som skogen och trädgården bjuder på. Det känns som om såväl Facebook som instagram svämmar över av bilder på burkar och flaskor med allehanda nytillverkat av olika slag.

Nu tillhör jag väl inte riktigt de som gjort allt det här, närmare bestämt har jag inte gjort speciellt mycket av det alls... Jo, jag har plockat äpplen, det har jag, fast jag har ätit dem som de är, det blev dåligt med äppelmos i min frys. Jag har även plockat blåbär, fast de plockade jag på tomten och de gick alla åt till frukostfilen. Eftersom det finns de som såväl plockar som rensar och sedan säljer bären på torget tyckte jag att jag kunde gynna dem, jag kan väl se det som en god gärning plus att jag fick fler blåbär att ha i filen.

Lingon har jag också plockat, även de utanför knuten, en hel liten yoghurtburk faktiskt och de står i kylen och väntar på att bli mosade tillsammans med lite socker, och man vet aldrig, plötsligt händer det!

Nej någon stor syltare och saftare är jag väl kanske inte, och inte någon stor odlare heller. Årets egenodling bestod av några stackars plantor med chilifrukter som vanvårdades på balkongen. Men nu är de skördade minsann. Tyckte väl kanske att det var dags att skörda då det inte fanns några löv kvar på plantorna...

Våra flygande grannar

I sommar har jag gjort en ny bekantskap i fjädervärlden, vår lilla ö i vattnet utanför stugan har nämligen bebotts av familjen storskarv. En fågelfamilj som det har varit rätt tacksamt att titta på eftersom de mest sitter still och bara gör små utflykter då och då.

Jag måste säga att jag tyckte det är fina och rätt mysiga fåglar men efter att ha läst lite för att, av någon anledning, öka på mina fågelkunskaper så förstod jag att det inte alltid är en så populär fågel.

Man kan hitta den vid alla typer av vatten och överallt i världen med undantag för Antarktis och Sydamerika och vad anledningen till det är har jag ingen aning om (naturligtvis med lite reservation för att allt man läser inte är sant). I alla fall är det tydligen så, att den har väldigt stark spillning så om en skarvkoloni intar en liten ö, så kan konsekvensen bli att inget klarar av att växa där. Nu var tydligen vår skarvkoloni inte så stor, så vår lilla ö är fortfarande grön (med undantag för ett litet träd som ser lite halvrisigt ut, men nu är det ju snart dags att tappa alla löv i alla fall och de kommer säkert tillbaka till nästa år igen) och ser väl ut att klara av sommarens bosättning.

Det finns fler anledningar till att det här har varit en illa ansedd fågel. Förutom att den förstörde öar, så tyckte man sig få en konkurrent om fisken och dessutom såg den obehaglig ut. Det här gjorde att den jagades och i slutet av 1800-talet var den utrotad från Sverige.

Men nu har den tydligen återhämtat sig och jag tycker fortfarande att det verkar vara en mysig fågel och en trevlig granne. Och visst är den lite vacker när den sitter på sin lilla sten och torkar vingarna i solen efter att ha dykt efter lite mat.

Stenapan

”Stenapan” av Jeffrey Deaver är en lite annorlunda kriminalroman som har ett antal år på nacken, närmare bestämt en hel del eftersom den gavs ut redan 2003.

Här är det den rullstolsburne Lincoln Rhyme som står för det ”kriminaltekniska tänket” och hans partner Amelia Sachs som omsätter tänket i praktiken. Tillsammans utgör de båda ett väldigt skickligt team som den här gången får ett sprängt skepp på halsen. Ett skepp som var fyllt med kinesiska flyktingar varav endast ett fåtal överlever och tar sig i land.

”Stenapan” handlar om jakten på den grymme och hänsynslöse flyktingsmugglaren ”Spöket” och är en spännande bok med oväntade vändningar som förhöjer läsningen. Man får följa utredningsarbetet på väldigt nära håll, till och med de ”listor” som görs av polisen får läsaren sig till livs.

Visserligen har boken som sagt några år på nacken, men med tanke på den mängd flyktingar som idag försöker ta sig över havet känns den väldigt aktuell. Sedan kan det även vara så att mina år med ”nära kontakter” med kineser gör att det fanns en igenkänningsfaktor i det kinesiska förhållningssättet som jag uppskattade.

I det stora hela alltså en lite annorlunda, spännande och läsvärd bok.

Utflykt till Biot

Vid det här Cannesbesöket gjorde vi även en liten kvällsutflykt. Vi lämnade Cannes och tog tåget till Biot, en helmysig by dit vi blev bjudna på middag, vilken intogs på en takterass med en fantastisk utsikt över nejden.

Biot med sina knappa 10 000 invånare ligger mellan Nice och Cannes, väldigt nära Antibes, och tåget från Cannes tar cirka 15 minuter. Nu hade vi det så väldigt fint förspänt så vi blev hämtade vid stationen, men om man nu inte har det så går det bussar härifrån till själva byn. Har man lust att promenera, så är det i och för sig inte längre än fyra kilometer, men det var en rätt häftig stigning, så jag tror nog att buss är att rekommendera.

Här finns en smal, så gott som bilfri, gata kantad av små butiker, cafeer och restauranger och det är precis så mysigt som det låter.

På något vis blev det nästan lite alpkänsla över det hela när man från takterassen hade vyer över bergen långt borta.

Nu var vi som sagt bara på en snabbvisit några timmar en kväll, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ta tåget tillbaka någon gång och kika lite närmare, för mysigt var det och det är ju alltid spännande att se nya platser. Och jag tror att det finns mer att upptäcka här än en takterass, även om den var nog så trevlig.

Några dagar i Cannes

Efter Stockholmshelgen var det dags för ytterligare några dagar i Cannes. Den här gången var det verkligen jättevarmt så nu blev det till att testa stränderna för första gången. Det finns rätt gott om stränder fyllda med solstolar som oftast hör till något hotell eller någon restaurang, men det går även att hitta stränder som är helt "solstolsfria". Eftersom jag föredrar det sistnämnda så blev det så. Helt underbart i vattnet och inte sådär hejdlöst mycket folk - så härligt!

Att restauranger brukar locka till sig gäster på olika sätt är ju inget nytt, men sätten kan ju variera, om man säger så... Undrar vad just den här yrkeskategorin kallar sig.

Nu var det faktiskt inte vackert väder hela tiden, vi fick en dag med regn och åska, men eftersom det var en del som skulle fixas så var det himla bra att kunna spara det till en "rainy day", och förresten kan även regniga dagar vara riktigt vackra! Ni vet det där med att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" och så...

Något som hör till det där med resor, det är marknader och med risk för att vara tjatig kan jag ju bara nämna (vilket jag har en bestämt känsla av att jag gjort ett antal gånger tidigare!) hur underbart det är med alla färger och dofter som hör ihop med dessa marknader.

Promenader i smala gränder hör också till och det gör ju inget att vandra omkring lite, för risken är ju överhängande att det hela slutar med en sittning på något ställe som förser sina gäster med något ät- och drickbart (och då kan det vara bra att ha "vandrat lite i förebyggande syfte").

Med andra ord, några fler franska dagar med god mat och dryck samt, som sagt, några lata dagar på stranden.

Hallwylska palatset

Vår stockholmshelg innehöll även ett besök på Hallwylska palatset, eller Hallwylska museet, det verkar heta både och, så jag antar att vi kan kalla det vad vi vill.

Det hela började med att vi hittade ett så mysigt fik på innergården vid Dramaten och insåg efter ett tag att vi satt precis vid entrén till just paret Hallwyls palats och eftersom det är ett av de där museerna som det är gratis entré till så fanns det liksom ingen anledning att inte gå in. Ett beslut vi inte ångrade!

Vilket ställe! Enligt uppgifter jag hittat så ska det vara 40 rum och kök fördelat på en yta av 2200 m² och om det stämmer så är jag rätt säker på att vi inte såg allt.

Det Hallwylska palatset byggdes åt greveparet Wilhelmina och Walther von Hallwyl där de bodde från slutet av 1800-talet fram till Wilhelminas död 1930 (då var maken Walther redan död sedan några år tillbaka). Att hon samlade på saker är rätt lätt att förstå när man vandrar runt och det är också lätt att tro på det där med att hon ska vara Bukowskis bästa kund genom tiderna.

Inte nog med att hon samlade allt, hon ägnade sitt liv åt att katalogisera alla sina saker, allt ifrån bestick och grytor till möbler. Och att det var många saker kan man förstå eftersom det ska finnas 78 band där alla saker finns med. Om man ska tro allt man läser (och det ska man ju, eller??) så tyckte grevinnan inte speciellt mycket om att ha middagsbjudningar, så det hade hon bara tre stycken per år. Och med tanke på det kan man verkligen fundera på vad hon hade allt silver till. Det finns silverbestick som i princip fyller ett skåp utefter en hel vägg. (Troligen ett heltidsarbete att vara den som putsar silver i det hushållet)

Att man kan samla på saker och spara det mesta kan väl vara ok. Men att spara en bit av bröllopstårtan? Plus marsipanrosen från den samma, det känns som liiite överkurs i min värld om man säger så...

Något annat lite kul var den kägelbana som finns i ett av rummen. Nu var det väl kanske inte automatisk kägeluppsättning här, men det fanns säkert någon som stod för det då greven skulle bowla så att han inte riskerade att slita ut sig.

Den plus grevinnans egna gym visar väl ändå att de försökte hålla sig i trim. Och det var kanske skönt för grevinnan att få sträcka ut sig lite mellan allt katalogiserande.

Definitivt ett ställe som är värt ett besök om man har vägarna förbi!

Turist på hemmaplan

Så har det gått ett antal dagar igen. Dagar som till viss del spenderats på resande fot med start förra förra helgen då vi träffades ett gäng i Stockholm för att umgås och "turista på hemmaplan". Det blev en fantastisk helg sett ur många vinklar, sällskapsmässigt, händelsemässigt och inte minst vädermässigt.

Några små axplock från helgens tilldragelser kommer här:

Då vi bestämt oss för att turista på riktigt så investerade vi i ett "stockholmskort" som vi tog oss runt bra på under några intensiva och härliga dag. Vi roade oss med att ta oss fram mellan våra begivenheter dels på en sådan där "hop-on-hop-off-buss" som för det mesta finns att tillgå i stora städer,

och dels med båt som kunde ta oss mellan olika platser vi ville till. En perfekt dag för att ta sig fram på vattnet.

Vad gör man då som ärketurist i Stockholm? Det kan förmodligen variera, men det vi roade oss med var bland annat besök på slottet, storkyrkan och slottskyrkan.

Jag får väl erkänna att jag aldrig besökt någon av dem tidigare, så det var väl kanske på tiden...

Dessutom gjorde vi ett besök på spritmuseet samt fotografiska. Fotografiska hade som vanligt ett antal fantastiska foton på väggarna. Alltid lika spännande att se vad som hänger där.

Men i det vackra vädret kunde vi ju inte springa omkring inomhus hela tiden utan grädden på moset blev en helt underbart mysig picknick i gröngräset på Djurgården.

Och jag måste nog påstå att vi har en underbart vacker huvudstad (om vi bortser från att de just nu verkar försöka gräva upp stora delar av den...;)