Våra flygande grannar

I sommar har jag gjort en ny bekantskap i fjädervärlden, vår lilla ö i vattnet utanför stugan har nämligen bebotts av familjen storskarv. En fågelfamilj som det har varit rätt tacksamt att titta på eftersom de mest sitter still och bara gör små utflykter då och då.

Jag måste säga att jag tyckte det är fina och rätt mysiga fåglar men efter att ha läst lite för att, av någon anledning, öka på mina fågelkunskaper så förstod jag att det inte alltid är en så populär fågel.

Man kan hitta den vid alla typer av vatten och överallt i världen med undantag för Antarktis och Sydamerika och vad anledningen till det är har jag ingen aning om (naturligtvis med lite reservation för att allt man läser inte är sant). I alla fall är det tydligen så, att den har väldigt stark spillning så om en skarvkoloni intar en liten ö, så kan konsekvensen bli att inget klarar av att växa där. Nu var tydligen vår skarvkoloni inte så stor, så vår lilla ö är fortfarande grön (med undantag för ett litet träd som ser lite halvrisigt ut, men nu är det ju snart dags att tappa alla löv i alla fall och de kommer säkert tillbaka till nästa år igen) och ser väl ut att klara av sommarens bosättning.

Det finns fler anledningar till att det här har varit en illa ansedd fågel. Förutom att den förstörde öar, så tyckte man sig få en konkurrent om fisken och dessutom såg den obehaglig ut. Det här gjorde att den jagades och i slutet av 1800-talet var den utrotad från Sverige.

Men nu har den tydligen återhämtat sig och jag tycker fortfarande att det verkar vara en mysig fågel och en trevlig granne. Och visst är den lite vacker när den sitter på sin lilla sten och torkar vingarna i solen efter att ha dykt efter lite mat.