Älvorna dansar

En helt fantastisk september har vi haft och jag antar att det inte är någon som missat det. Nu har det inte varit strålande sol precis hela tiden, det har faktiskt funnits dagar då solen haft lite svårt att tränga genom dimman, men vad gör det, för även dimma kan vara väldigt vacker.

Att vakna när det är helt vitt och sikten är noll för att sedan följa när dimman lättar är rätt fascinerande, och i det läget är det lätt att förstå varför man förr trodde att älvorna dansade i dimman.

Om man studerar dimman ordentligt kan man verkligen se hur det någonstans där inne finns något mystiskt...eller...?

Det är inte heller svårt att förstå hur dimma gett upphov till ett antal berättelser som handlar om mystik och folk som försvinner i dimman (och nu menar jag inte bara sådana där förvirrade kärlekskranka personer i stil med Heathcliff och Catherine i "Wuthering Heights" som irrar omkring i dimman och ropar på varandra).

Nu hittade jag inga älvor den här dagen heller, utan dimman försvann och resultatet blev ytterligare en vacker septemberdag perfekt för en kanottur på en spegelblank sjö. Förmodligen föll dimman, för enligt bondepraktikan så blir det vackert väder om dimman faller. Om den däremot stiger kan man vänta sig regn.

En nackdel med september är väl kanske de tidiga kvällarna. Men sådana där kvällar med en klotrund måne som speglar sig i vattnet gör det inte så mycket att mörkret faller tidigt.

I just det läget känns det nästan som om man kan förvänta sig någon typ av älvdans eller att något annat mytiskt fenomen ska visa sig, för trolskt är det när månen sprider sitt ljus i den tysta natten...