Mot Ho Chi Minh City

Nu har det blivit dags för höstens första utrikesutflykt. I eftermiddag styr vi kosan mot Vietnam och Ho Chi Minh City. Vi har varit i Vietnamn en gång tidigare, och då besökte vi Hanoi (och Halong Bay), och det ska bli väldigt kul att jämföra och se om vi upplever någon skillnad mellan dessa två städer.

Vi tyckte det var lika bra att passa på nu när det är en av alla långhelger här i Singapore, nu är det nämligen snart dags att fira Hari Raya Haji igen - jodå det är ett helt år sedan sist! Och som vanligt tar vi tillfället i akt och tycker det är jättebra att vi har något att fira så vi kan vara lediga! (sagt av hon som arbetar så förtvivlat mycket...!!)

Den här gången har jag varit in och stulit min egen text från ett tidigare inlägg om varför just den här högtiden firas, och ni som känner att det är en absolut nödvändig kunskap, så kommer förklaringen här:

Eid Al-Adha är en muslimsk högtid och den markerar slutet på pilgrimsfärden. Den infaller ca 70 dagar efter ramadan och ska inte förväxlas med Hari Raya Puasa som firas i slutet av ramadan. 

Det som firas är att Ibrahim skulle offra sin son Ishmael till Allah, men eftersom han var så lydig så han faktiskt tänkte offra honom på riktigt, och Ishmael i sin tur var så lydig så att han kunde tänka sig att bli offrad, belönade Allah dem på så vis att sonen inte behövde offras. I stället räckte det med att Ibrahim offrade sitt bästa djur till Allah.

Så den här högtiden ska varje familj som har råd offra sitt bästa djur, ko, get, får eller kamel till Allah. Sedan ska man dela upp djuret i tre delar. En tredjedel äts av familjen, en tredjedel ges bort till vänner och grannar och en tredjedel till fattiga och behövande. (I min värld låter det som om det skulle bli väldigt många tredjedelar utdelade till höger och vänster, eftersom jag antar att det finns många grannar och vänner som alla ska offra något djur...)


Ungefär så är det  i alla fall...

Nu tar jag alltså en liten resepaus och återkommer med rapport från Vietnam och Ho Chi Minh till veckan! Ha en bra helg allihop!

En annan sorts balkongblomma

Gröna fingrar är det ingen som kan anklaga mig för att ha blivit begåvad med! Mina krukväxter brukar sluta som någon slags eterneller, som till skillnad från andra eterneller varken är färgglada eller speciellt trevliga att ha.

Jag vet att det fanns en tid någon gång på det ljuva 80-talet då lägenheten skulle fullkomligen drunkna i gröna växter. Stora palmer och prickblad av alla de slag, och om jag inte minns fel så brukade det allt som oftast sluta med diverse småkryp och torra blad på golvet. Jag var troligen en av blomsterhandlarnas bästa kunder när det begav sig.

Om jag över huvudtaget ska ha blommor idag så handlar det främst om orkidéer, dels för att de är vackra och dels för att de inte kräver speciellt mycket vatten, det gör liksom inget om de glöms bort i någon vecka, de brukar klara det rätt bra!

Här är det så himla käckt att man kan ju ha dem ute på balkongen! Prata om att det är roligare med en massa orkidéer jämfört med pelargoner som bara vill ha en massa vatten och som skräpar ner när de glöms bort. (Ja, jag pratar av egen erfarenhet!) Inte nog med att det finns massor av olika varianter att få tag i, dessutom är de ju jättebilliga!

Det betyder att så länge möjligheten finns, så får det bli orkidéer på balkongen, och det finns ju några  att välja mellan med tanke på att det ska finnas mella 25000-30000 olika arter av blomman. Och med tanke på att det just är en orkidé som är Singapores nationalblomma, så varför inte liksom...tids nog återvänder jag till pelargonlandet Sverige igen!

Negativt magnetfält?

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om jag utstrålar negativa radiovågor eller något liknande. Väldigt ofta (inte riktigt varje gång, men nära nog) när jag närmar mig tekniska apparater händer det något. Och med "händer något" menar jag egentligen att det inte händer mycket alls, eller närmare bestämt att de slutar fungera, eller fungerar vidare med mycket begränsad kapacitet.

På min senaste arbetsplats gick det så långt att kopieringsmaskinen började blinka "pappersstopp" redan när jag klev innanför dörren i kopieringsrummet! Här hemma handlar det mest om dator och tv. Och jag vet att alla säger att varken datorn eller tv:n "gör något själv", men jag tror stenhårt på att det är så! Om apparaterna slutar fungera när jag kliver in i rummet, då måste det ju helt enkelt vara så att jag sänder ut något mystiskt som fortplantar sig genom rummet. Något som gör att de olika apparaterna meddelar varandra att "Nu kommer hon, gör något kvickt, annars börjar hon trycka på fel knappar igen!"

Ja, inte vet jag, men något är det absolut. Och när till och med stadens fontäner slutar spruta vatten när jag går förbi, då kan man ju börja fundera...

Världens bästa tidning!

Nu är det klart! Jag är med och gör världens bästa tidning! Eller, det kanske inte är hela sanningen, men i alla fall väldigt nära...

Jag är ju med och gör Swea Magazine här i Singapore. En tidning där vi är ett glatt amatörgäng som skriver och fotar. Naturligtvis är innehållet troligen mest kul för de som bor här, men det finns även en del matnyttgt för utombys boende, till exempel artiklar från olika resmål.

Oavsett vad man tycker om den, så är vi i alla fall omåttligt stolta just nu, eftersom just vår tidning utsågs till världens bästa Sweatidning vid världsmötet i Bologna. Kruxet är att nu har vi ytterligare något att leva upp till i nästa nummer som är under tillverkning och kommer i december, men det känns väl som en rätt ok utmaning!

För er som inte sett den tidigare, och är lite nyfikna, så finns senaste numret här (s.1-45) och här (s.46-92)

Rulltrappa mot höga höjder!

Det finns olika typer av nöjen här, som i alla andra städer. Det finns dyra nöjen, det finns billiga nöjen och så finns det nöjen som inte kostar något alls. Ett av gratis-nöjena man kan roa sig med är att ta rulltrappan upp på Orchard Central för att beundra utsikten.

Det finns ju en himla massa ställen där man kan titta på utsikten här, eftersom det är en tendens att bygga på höjden (fast om man ska klämma in sex miljoner människor på Karlstad kommuns yta så är det väl kanske ett krav...), men jag tror mig kunna säga att det bara finns ett ställe där man kan åka rulltrappa på utsidan av byggnaden tolv våningar upp.

Orchard Central ligger mitt på Orchard Road och är ett bland hur många shoppingcenters som helst, men här kan man åtminstone roa sig lite utan att handla. man kan som sagt ta rulltrappan upp på utsidan, man kan ta någon av de 12 glashissarna ner och känna sig som om man hamnat mitt i Willy Wonkas värld, eller varför inte bestiga klätterväggen?

Det här är egentligen det ställe jag har hittat där man har bäst utsikt över presidentens egna domäner. Han har ju liksom lite grönområden runt sitt lilla palats. Uppifrån ser det ut som en stor skog som omgärdar det vita huset, men det är klart, med en niohåls golfbana och en hel del övrig mark, så blir det väl lätt så...

Som sagt, här finns en del att se, och om någon vill veta lite mer om detta shoppingcenter, så finns ett äldre inlägg om det här.

Mitt liv med Saddam

Parisoula Lampsos levde i många år som diktatorn Saddam Husseins älskarinna. Ett liv som innebar mycket fruktan för såväl sig själv som för sina närmaste. Idag lever hon under skyddad identitet i Sverige, och har berättat om sitt liv med Saddam för författaren och journalisten Lena Katarina Swanberg, vilket har mynnat ut i boken "Mitt liv med Saddam".

Vi får läsa om hur det gick till den olycksaliga kvällen då hela Parisoulas liv och framtid förändrardes. Då hon, som lycklig och glatt ovetande, sextonåring kom att möta mannen i trettioårsåldern som skulle förändra hennes framtid för alltid. Mannen som senare skulle styra Irak med järnhand.

Vi får följa Parisoulas fortsatta liv, och boken ger en lite vidare bild av familjen Hussein än den (åtminstone jag) haft tidigare. Det är en dramatisk och fängslande story som inte direkt ger någon förskönande, utan ytterligare späder på bilden av det fruktansvärda som följer i Saddam och hans söners spår.

Naturligtvis är det ingen som kan veta om allt stämmer med verkligheten eller ej men oavsett vilket så är det än bok som jag absolut rekommenderar som läsning. Frågan är hur lång tid det dröjer innan den kommer som film...

En lite osingaporiansk gofbana

Säsongens första golfrunda i den varmare delen av världen är nu avklarad. Den här gången blev det på en helt annorlunda bana jämfört med de andra jag spelat här, det vill säga banor där någon plockar bagen ur bagaget och ser till att den finns fastsatt på en golfbil så det bara är att fara iväg utan att behöva tänka själv. Välordnade och välskötta med blomsterprakt och fontäner som kantar fairway. Nu vet jag att det finns annat också!

"Green Fairway" är en av Singapores få allmänna golfbanor, där man inte kan vara medlem, utan alla är välkomna att spela. Det är en 9-hålsbana där man som tjej kan spela för ca 175 sek på vardagar. Det är ingen flashig bana, det är inte välklippta greener och det finns inte en massa planteringar eller konstgjorda vattenfall, men det är en småtrevlig och mysig bana där man känner sig välkommen.

Här är det inte heller golfbil, utan det är hederlig vagn som gäller! Det betyder att man kan ta det som ett socialt trevligt två timmars motionspass ute i det fria! Och ett motionspass är det! För er värmländska golfare som läser det här kan jag säga att Eda golfbana kan slänga sig i väggen vad det gäller backighet - här kan vi prata om att det är mycket upp och ner! Om man dessutom lägger till att det är ca 30 grader varmt och 80-90% luftfuktighet - då förstår ni hur det är! (Lite som att motionera i en ångbastu)

Det som inte skiljer sig från andra banor är naturligtvis djurlivet, även här finns vackra fåglar och annat, och den här gången lyckades jag fånga en av de finaste på bild - the Kingfisher. Någon naturfotograf blir jag aldrig, men det syns i alla fall vad det är! Trollsländan ser i och för sig rätt vanlig och lite småtråkig ut, men det var ju kul att den ville vara med på bild!

Här finns också tjock regnskogsdjungel som äter bollar, men vad gör det, det finns ju de som bara gör bollar, och de ska väl ha jobb de också...

Som sagt, inte någon av de vackraste banor jag spelat på, inte heller någon av de bästa eller någon av de roligaste, men den är charmig och som motionspass och två timmars umgänge med trevligt sällskap är det alldeles ypperlig sysselsättning, och ja, jag gör gärna om det!