Kärleksförklaring till Prag

Jag har gått och blivit kär! Och objektet för denna kärlek är en helt fantastisk stad - nämligen Prag!

En stad som är full av gamla underbart vackra stenhus, prydda med statyer av olika slag, vindlande smala gränder, små mysiga caféer och barer, dammiga antikvariat som luktar böcker och allt annat man kan gå och bli förälskad i. Att det är en stad som fostrat ett antal författare, konstnärer och musiker är inte alls konstigt. Här finns en atmosfär som ber om att få bli omskriven på ett eller annat sätt, i ord, bild eller musik.

Att få vandra över Karlsbron en tidig morgon och se Pragborgen resa sig så mäktig i bakgrunden, samtidigt som det står en ensam violinist och spelar mitt på bron, kan ju ge upphov till fantastiska idéer. Nu fick vi tyvärr inte uppleva riktigt detta, utan vi gjorde som alla andra, det vill säga, vi delade bron med alla andra tusentals turister som kommit på samma idé.

Det var i alla fall inte mer människor på bron än att vi kunde titta på alla fantastiska statyer och vi kunde röra vid den lyckobringande mässingsrelifen av Johannes av Nepomuk som dyker ner i floden.

Mer av vad vi gjorde och vad vi såg kommer! Jag kan bara säga som så, att Prag verkligen är staden som bevisar att det är genom att gå vilse man lär sig hitta! Eftersom dottern som var med har ärvt min totala frånvaro av lokalsinne och det här är en stad där det inte finns något som helst system i gatornas sammansättning, i kombination med att alla gränder kantade av stenhus ser väldigt likartade ut, så blev det många extra promenader. Och jag har plötsligt full förståelse för att Kafka "såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg"...

En vecka och acklimatiserad!

Nu har det gått en vecka sedan jag angjorde svensk mark och allt känns "precis som vanligt". Det går fort att falla in i den vanliga lunken. Eller "vanlig och vanlig" förresten, jag jobbar ju inte, vilket innebär att det inte blir den varianten av lunk, utan bara den roliga, den med att träffa familj och alla kompisar och göra allt det där jag vill göra.

Visst finns det saker som är bättre här och det finns saker som är bättre där, fast det bästa är nog att inte försöka jämföra, utan bara konstatera, precis som Magnus och Brasse sa en gång, att "här är här och inte där, här är där vi är".

Och just nu är jag här, fast inte imorgon, då är jag där - då åker dottern och jag till Prag!

En magisk golfkväll

Jodå, det kan man ha, magiska golfkvällar alltså. Nu kan jag inte påstå att det handlade om spelet, hade så varit fallet, kunde det ju ha blivit magiskt ur fler aspekter, men nu var det bara sommarkvällsmagiskt!

Det är möjligt att det låter knäppt, och då får det göra det, men att komma hem till "min egen" golfbana är speciellt. Här känner i princip alla varandra och man pratar med alla. Visserligen får jag lyfta ur mina saker själv ur bilen och ingen erbjuder sig att tvätta klubborna efter avslutad runda, men lite får man väl stå ut med...

Vari låg då magin? Jo, att gå där en sommarkväll (som i och för sig kunde ha fått vara ljummen också, men man kan ju inte få allt - den var nästan ljummen), lyssna på fåglarna som kvittrade och drillade överallt omkring oss, se alla träd i skiftande grön färg, känna hur det doftar grönt och bara njuuta av ljuset.

När klockan är åtta och man ser solstrålarna klämma sig in mellan trädstammarna och kasta långa skuggor på marken - då är det magiskt, och det är svensk sommar (mer eller mindre ljummen).

Visst kan man uppleva den magin utan golfklubbor också, men är man fast i träsket så är man...

Snabbärende till banken...eller inte!

Igår var en sådan där dag när jag skulle "fixa alla praktiska saker" så att det var klart. Bland annat hade jag några ärenden till banken. För er som inte kommer ihåg vad det är, så kan jag berätta att banken är det ställe som tidigare förknippades med pengar, ni vet sådana där papperslappar med siffror på...

Uppenbarligen har jag varit borta länge, för så är det inte längre! Bankerna vill tydligen helst inte kännas vid denna vara. jo förresten, nu var jag lite elak, det finns ju faktiskt en bank här som gör det. En bank - tror ni det är kö där då!?

Eftersom jag troligen såg ut som ett levande frågetecken och funderade allvarligt på om det var något slags partaj i Nordeas lokaler, blev jag snabbt informerad av en desperat kvinna med könummer 225 när nummerskylten slog över till 172, att hit åker man numer från hela Värmland för att sätta in pengar!

Ska man behöva sätta av flera timmar av en dag för att få göra ett bankärende? Visserligen är det ett ypperligt tillfälle att skaffa nya kontakter då hela lokalen är full av människor som gärna diskuterar sin aktuella situation och plats i kön, samt att tillverkarna av kölappar kommer att gå en lysande framtid till mötes!

På väg mot 100 000

Nu har jag alltså förflyttat mig från staden som strävar efter ett invånarantal på 7 miljoner människor (jag har inte riktigt förstått var alla de människorna ska få plats, men det problemet ska jag ta itu med vid ett senare tillfälle) till lilla Karlstad, som i sin tur också strävar mot ett högre invånarantal, nämligen 100 000.

Jag har väl inte riktigt förstått vitsen med att försöka bli fler människor, men det finns säkert någon mening med det också. jag menar, det är ju en hel del som lilla jag inte förstår...

Enligt kommunens hemsida, så fanns det 86 409 invånare i Karlstad år 2011 och planen är att det år 2028 ska uppgå till 100 000. Som ett led i detta ska det nu byggas, och ett av byggena gör att vår utsikt påminner lite om utsikten ifrån lägenheten i singapore (fast bara lite!) Här håller man nämligen på att bygga ett höghus!

För er som inte riktigt förstår får jag väl förtydliga lite. Det är nämligen lite stort det här med ett höghus sådär mitt i lilla Karlstad. Det har varit många turer kring det här ska ni veta. inte nog med att det ska bli 20 våningar och 51 meter högt; det höll på att bli högre än domkyrkan också! Nu blev det inte så, utan domkyrkan får fortsätta att vara högst med sina 58 meter. Dock kommer den här byggnaden att peta ner Löfbergsskrapan, som sträcker sig 45 meter upp i luften, till tredje plats när det gäller höga byggnader i Karlstad.

Mannen under trappan

"Mannen under trappan" av Marie Hermansson är en bok som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi, man vet inte riktigt säkert vad som verkligen händer eller vad som bara finns i tanken.

Det hela börjar med att den lyckliga svenska kärnfamiljen hittar sitt drömhus. Ett vackert gammalt hus med en fantastisk glasveranda. De flyttar in i huset som visar sig redan vara bebott, det bor nämligen en man under trappan.

Det händer saker som gör att spänningar uppstår, människorna förändras och idyllen får sprickor som blir svåra att laga.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, det är en riktig bladvändare där man verkligen måste veta hur det går på nästa sida. Det är även en av de där böckerna där man, efter att ha läst sista sidan, funderar över vad det egentligen var som hände och vem som egentligen gjorde vad...

Tillbaka till basen

Så var jag tillbaka till "hemmabasen" och har insett att det är tröja som gäller! Den där sommaren som alla hojtade om för en vecka sen - vad gjorde ni med den? Nej, det är väl synd att påstå att jag möttes av någon temperatur i den högre skalan minsann, men det är härligt att vara här ändå.

Jag har vänt rätt dygnet, och till och med suttit vaken i soffan till framåt midnatt! (Nästan i alla fall...) Jag har frossat i filmjölk, letat fram min cykel och jag har även konstaterat att den lilla grå med fyra hjul har väntat på mig och startade så snällt när nyckeln vreds om.

Det är fantastiskt hur det är egentligen, just nu är det jättesvårt att förstå att jag befann mig i en helt annan del av världen för bara några dagar sedan, fast å andra sidan är det rätt skönt det där med att "vara här och nu". Så det är precis vad jag ska göra under några månader framåt: "vara här och nu".

Jag ska börja med att bete mig som den svensk jag är, jag ska skura balkongmöblerna, vira in mig i en filt, ta med mig kaffekoppen ut och vänta på sommaren!