Extremely Loud and Incredebly Close

Nu har jag läst klart författaren Jonathan Safran Foers andra bok, som gavs ut 2005, Extremely Loud & Incredebly Close.

Författaren använder sig av ett antal såväl språkliga som konstnärliga uttryckssätt. Här finns rappa konversationer, ett hav av bilder och textavsnitt uppbyggda som poesi, varvat med "vanlig" berättande prosatext.

Bokens huvudperson är 9-årige Oscar som mister sin far, vilken befann sig högst upp i World Trade Centre den nionde september 2001. Efter att ha hittat en nyckel som pappan lämnat efter sig, beger sig Oscar ut  i New York för att hitta nyckelhålet som passar till nyckeln.

Oscar är en totalt osannolikt klok 9-åring och han träffar på osannolikt förstående människor under sin resa. Samtidigt finns hela tiden den ofattbara sorgen efter pappan och hur han ska kunna bearbeta den. Parallellt med Oscars letande får man följa farmor och farfar som överlevde andra världskrigets bombningar i Dresden och flydde till New York. Deras historia får vi ta del av via brev.

Det är en rörande historia och det är en speciell bok, Sedan kan jag tycka att ibland blir det lite mycket av "det där andra". Det känns nästan att vissa saker är där "bara för att de ska". Jag vet inte om man ska kunna hitta meningar med alla bilder eller om de finns där i brist på annat... Det finns ett antal detaljer man kan fundera över, som till exempel att farmodern ser dåligt, att farfadern inte pratar och att grannen är döv. Lite som de japanska aporna, och om det på något vis ska syfta till den Bhuddistiska tanken att den som inte utsätts för ondska, inte heller kommer att använda sig av denna ondska i vare sig tal eller handling, det vet inte jag, men om det skulle vara så, är jag inte helt säker på att det har lyckats.

Det är ingen bok man läser ut på stranden under en dag, utan det är en bok som kräver lite eftertanke, men en bok klart värd att läsas.