Livets tåg

Så var julhelgen över för den här gången och det finns säkert delade meningar om huruvida det är skönt eller ej. Vi har haft en lugn, skön och riktigt mysig helg tillsammans med döttrarna som nu båda har återvänt till den kungliga huvudstaden. Vädret har visat sig från en hyfsat bra sida under helgen, dock har det varit helt snöfritt. Idag märker vi av resterna från den passerande stormen Urd som till och från viner utanför fönstret samtidigt som solen lyser från en molnfri himmel.

Jag tänkte vara lite "filosofisk" så här i efterjuletider och delge er en liten skrift om livets tåg av psykologen Mark Anthony. Då det är skrivet på engelska är det här min egna lilla, mer eller mindre, direkta översättning av tåget som vi alla är passagerare på:

Livet är som en tågresa...med stationer...med spårväxlingar...och med olyckor!

Vid födseln kliver vi på tåget tillsammans med våra föräldrar, med föreställningen att de alltid kommer att resa vid vår sida.

Vid någon station kommer de dock att kliva av tåget och lämna oss att fortsätta resan på egen hand.

Allteftersom tiden går kommer andra personer att stiga på tåget, personer som kommer att betyda något för oss, till exempel syskon, vänner, barn och våra livskamrater. Många kommer att kliva av och lämna ett permanent tomrum efter sig. Andra kommer att gå obemärkta förbi och vi kommer inte ens att lägga märke till när de lämnade sina säten.

Tågresan kommer att vara full av glädje, sorg, fantasi, förväntningar, möten och avsked.

Eftersom vi inte vet vid vilken station vi kommer att kliva av...

...så vi måste leva på det bästa sätt vi kan - älska, förlåta och ge av oss själva.

Det är viktigt, för då det är dags att kliva av och lämna våra säten vill vi lämna vackra minnen efter oss till de som fortsätter sin resa.

Slutligen vill jag tacka er alla för att ni är passagerare på mitt tåg och önska er alla en underbar resa på livets tåg under nästkommande år.

Hoppas ni alla kommer att få en bra avslutning på innevarande år och att tåget kommer att föra er mot nya äventyr under kommande. För egen del kommer livets tåg att ta oss till Frankrike och Cannes om några dagar där vi kommer att fira nyår, så får vi se vad som väntar vid nästa station...

God Jul

Dan före dan före dan före dopparedan, det är idag det. Undrar just hur många i de yngre generationen som egentligen vet varför det heter "dopparedan", fast å andra sidan är det förmodligen inte troligt att det är så många som ens funderar över det. Och det kanske är lika bra, för så många som doppar på julafton är det nog inte numer ändå. Om man funderar på det, då kan man ju även fundera på hur länge det uttrycket kommer att leva kvar över huvudtaget, fast det tänker jag faktiskt inte fundera så mycket över nu. (Det kan jag ta en annan gång om andan skulle falla på, vilket inte är så där väldigt troligt)

I år har jag för första gången inte skickat ett enda julkort! Det har liksom aldrig hänt. Det känns i ärlighetens namn lite konstigt, men jag tog beslutet att skänka motsvarande summa till musikhjälpen och det känns jättebra. Det är ju en rätt ansenlig summa som varje år används till julkort och frimärken och visst är det väl kul att få en julhälsning med posten, men även det är nog en tradition på utdöende. Numer löser vi det ju på andra sätt via alla olika sociala medier som i dagarna svämmar över av julhälsningar (undertecknad icke undantagen!).

Nu är det i alla fall snart dags för jultomten att spänna för sina renar och ta sig häråt för att undersöka förekomsten av snälla barn. Fast det ser ut att bli en rätt så grön jul, så det blir svårt för tomtefar att ta sig fram med hjälp av medar så det får väl bli en jul på hjul för vår skäggprydde vän. Men det spelar kanske mindre roll.

Nu tänker jag i alla fall ta lite julpaus och ha lite julmys med familjen som kommer indroppande under de närmaste dagarna. Så med det önskar jag er alla en riktigt god jul (vare sig ni doppar eller inte). Sköt om er och ha en riktigt härlig julhelg oavsett var i världen ni befinner er!

Ni vet väl att idag vänder det så nu har vi ljusare tider framför oss...

Etthundra mil

Nu hopar sig de lästa böckerna lite så det är väl dags att beta av ytterligare en och den här gången är det Jojo Moyes "Etthundra mil" som står på tur. Moyes är författaren som skrev succéromanen "Livet efter dig" som jag, tillsammans med väldigt många andra, älskade.

Även den gången handlar det om en bok med karaktärer som det är lätt att lära sig älska. Här finns den utfattiga dubbelarbetande och ensamstående mamman, hennes två barn som båda är väldigt speciella fast på olika vis, samt den stenrike datanörden med ett förestående fängelsestraff efter ett begånget insiderbrott.

Av en slump korsas deras vägar och det hela mynnar ut i att de här fyra, plus jättehunden Norman, ska samsas i en liten bil och färdas de 100 milen genom England upp till Skottland som är målet för resan. De fyra huvudkaraktärerna kommer till tals i varsina kapitel och på så vis så får man som läsare samtliga personers perspektiv på tillvaron.

Det är en härlig "feelgood-bok" som kanske inte berör lika mycket som "Livet efter dig", men en bladvändare där man lär sig älska samtliga karaktärer. Det är en resa genom såväl England som genom klassamhället, där Moyes tydliggör skillnaderna på ett varmt och humoristiskt vis. Även om det är en bitvis förutsägbar historia, så är det en väldigt mysig bok som jag tyckte mycket om och gärna rekommenderar.

Blir man snäll av pepparkakor?

Undrar om det finns någon som aldrig har hört att man ska ta en pepparkaka till eftersom man blir snäll då? Av någon outgrundlig anlednings har jag plötsligt fått idén att bry min hjärna om varför det är så, och naturligtvis åker ni med på samma gång. Vem vet, kanske jag kan lyckas förära några av er med ytterligare lite onödigt vetande såhär några dagar före jul.

Tydligen så finns det fler olika förklaringar på varför det anses att pepparkakor gör den som äter snäll. En variant är att kakor inte ansågs som "karlamat", utan de män som åt pepparkakor var de som redan var lite vekare och snällare. Alltså om snälla karlar åt kakor, så innebar det helt enkelt att elaka karlar blev snällare av just de här kakorna.

En annan variant är den om Pottaska, en slags aska som kommer från björkved och som användes i pepparkakor. Pottaskan ansågs vara bra mot magknip och de magbesvär som följde den feta julmaten, alltså om man åt pepparkakor blev man av med sitt magknip och då blev man snällare.

Jag har även hittad en tredje förklaring som handlar om en gnällig svensk-norsk-dansk kung som på slutet av 1400-talet blev ombedd av sin läkare att äta pepparkakor för att höja sitt humör. Ett apotek i Köpenhamn ska då ha skickat kungen flera kilo pepparkakor som han uppenbarligen åt upp och blev på ett strålande humör.

Man har hittat gamla noteringar från Vadstena kloster med de ingredienser som användes i pepparkakor som bakades och såldes som medicin i klosterapotek och förutom att kakorna ansågs lindra magbesvär så hade de även en lugnande effekt. Även det kan väl vara en anledning nog så god till att bli snällare.

Om vi nu betänker att vi i Sverige enligt uppgift ska mumsa i oss närmare fyra miljoner kilo pepparkakor varje år, och att flertalet av dessa intas runt jul så borde det springa omkring en himla massa lugna och snälla julhandlande svenskar på stan veckorna före jul, bara så ni vet ;)

Adventstider

idag är det fjärde advent och följaktligen ska fjärde ljuset tändas. Nu blev det lite fel här, eftersom jag rotade fram julsaker hastigt och lustigt efter att jag kommit hem och det betyder att det blev ingen advenstsljusstake med jämt trapptända ljus. Nej, här blev alla fyra ljusen tända samtidigt, men det får vi väl försöka stå ut med.

Jag har till och med lyckas få upp några ljusstakar i fönstren och en liten adventsstjärna av den där nya varianten som står på en liten fot och man vecklar ut en pappersskärm och hoppas den ska hålla för behandlingen så man slipper tejpa på baksidan.

Nu tillhör vi den skaran som har ett förråd i källaren där det råder minst sagt kaos och längst in i hörnet i kaoset står kassarna med julsaker och det är bara att konstatera, att om jag vill åt dem så behöver jag gräva mig in. Nu råkar jag inte ha någon som helst lust med det, därför blir det de saker jag kunde hitta, och eftersom det till och med innefattade ett par tomtar, så nöjer jag mig definitivt där. Nu är det så juligt det kommer att bli.

Säga vad man vill, men visst är det mysigt att komma upp på morgonen och tända ljusen och äta frukost i det fladdrande skenet av stearinljus medan det fortfarande är mörkt ute. Det måste ju var det som är meningen med tanke på att det förr, i det gamla bondesamhället (som det alltid heter när man ska berätta något från förr) skulle just adventstiden vara en tid av stillhet i väntan på det stora julfirandet. Nu har jag en känsla av att det var rätt mycket förberedelser inför julkalaset även då, men det skulle ändå råda en viss stillhet.

Jag vet inte hur många idag som upplever adventstiden som en tid av stillhet. jag har en känsla av att det handlar om rätt mycket fart och stress även om man kanske försöker minimera den. Det är ju trots allt så, att många ska kombinera arbete med diverse julavslutningar, julklappsinköp, pepparkaks- och lussebullsbak, iordningställande av paketkalendrar, luciafirande på skola, dagis, och fritids, planerande av matinköp till julen och helt säkert en massa annat. Jamen visst kan man bli utmattad av att bara tänka på alla "måsten" som finns runt julen. Vaddå en tid av stillhet???

Eftersom jag faktiskt inte i nuläget har vare sig julavslutningar eller luciafiranden att ta hänsyn till, inte heller kan jag skryta med att jag bakat varken lussebullar eller pepparkakor, så jag antar att jag kan säga att jag njuter av lite adventsstillhet... Eller åtminstone så är det lite av den varan såhär till frukostkaffet i de fladdrande stearinljusens sken. Snart ska jag vässa armbågarna och ge mig ut på stan, för lite julhets måste det ju få vara. Eller så sätter jag mig på ett fik och njuter av att jag kanske inte behöver stressa runt och trängas idag...

Slaughter Man

Tony Parsons, mannen som skrev ”Om en pojke”, har nu gett sig in i kriminalromangenren. ”Slaughter Man" är den andra boken om den londonbaserade ensamstående polisen Max Wolf.

På nyårsafton inträffar fyra mord. En hel familj raderas ut sånär som på den yngste sonen som är spårlöst borta. I boken får vi följa Wolf och hans kollegors jakt på mördaren som, precis som vid ett tidigare fall från 70-talet, använt sig av en slaktpistol. Spåren leder till mannen som begick det tidigare mordet och som nu är utsläppt efter att ha avtjänat sitt straff. Frågan är bara om det är så enkelt, eller om det finns andra förklaringar. Kan det vara någon som kopierat det hela, eller är även den förklaringen för enkel?

Parsons tar läsaren från rikemansområdena i London till husvagnskolonierna bebodda av ”the Travellers”. Skillnaderna mellan olika samhällsklasser bli väldigt tydliga. Han lyckas även belysa problemen med barnprostitution i sin bok.

Jag älskade ”Om en pojke” och tog mig an den här boken med väldigt höga förväntningar som tyvärr inte infriades. Han har fortfarande den där speciella värmen när han skriver men frågan är om den inte skulle ha använts till att göra en historia om den ensamstående fadern Max Wolf och inte polisen. I det stora hela en helt ok bok, men inte så jag känner att jag måste läsa nästa bok i serien.

24 timmar och 35 grader senare

Efter att ha varit på resande fot i ganska exakt 24 timmar hamnade jag så i Karlstad igen. Det är bara att konstatera att så lång tid tar det, vare sig jag vill eller inte. Lyckas jag dessutom passa in ett tidigt tåg, vilket jag gjorde den här gången, blir det en väldigt lång dag. För att inte prata om hur lång kvällen blir med alla desperata försök att hålla mig vaken...

Så för inte sådär väldigt länge och 35 grader sedan befann jag mig på helt andra breddgrader. Kortbyx- och poolväder har alltså bytts ut mot snålblåst och kyla. Men det är en härlig och underbart vacker kyla. Prata om att pricka in rätt dag att komma hem!

Tågresan från Stockholm var en riktig njutning, nästan så att det kändes som en av de där reklamfilmerna när alla sitter och ler och tycker att en tågresa är det bästa som kan hända i livet. Framför allt hade jag hade kostat på mig en förstaklass-biljett (som för övrigt inte var så många kronor dyrare) där det serveras  frukost på det tidiga tåget. Frukost med "riktig" yoghurt med "riktig" musli och "riktigt" mörkt bröd, saker man inte är sådär väldigt bortskämd med där borta på andra sidan vårt klot.

Efter att denna kulinariska upplevelse var avklarad var det bara att luta sig tillbaka och njuta av skådespelet utanför fönstret. Resan påbörjades i ett mörkt Stockholm med sådär lagom mycket vitt på marken. Precis tillräckligt mycket för att lysa upp lite och ge det hela lite julkänsla. Så småningom dök den där berömda jättemånen upp. Jag är fullt medveten om att det inte har sagts något om att den skulle vara i antågande nu, men det var en måne och den var jättestor och sådär helt knallorange. Under tiden det gick att följa hur den långsamt dalade bakom trädtopparna på ena sidan av tåget så började himlen bli sådär blålila som den blir då gryningen nalkas. Och under tiden som naturens eget ljusspel höll på så passerade vi små röda hus där man försett granar och verandor med vanliga hederliga lampor samtidigt som adventsstakarna lyste i fönstren. Eftersom det fortfarande var vitt på marken så kändes verkligen som en resa hemåt i juletid.

Väl framme i Karlstad fanns det inte mycket till snö att glädjas åt, närmare bestämt ingen alls. Däremot så sken solen från en helt molnfri och knallblå himmel. Visst blåste det småsnålt och visst bet det i kinderna, men det ska det väl göra den här tiden på året? En härlig promenad i solskenet blev det i alla fall.

Senare blev det även en skymningspromenad (det där med att hålla sig vaken och så...) och här lyser "nalle-granarna" med sin frånvaro och det gör inte så mycket. För säga vad man vill om alla färgglada och fantasifulla granar i Singapore, det är i alla fall mysigast med en "riktig" julgran. En sådan där mysig svensk lagomgran med vanliga ljus i är helt klart det som vinner i längden.

Det där med att "man inte saknar kon förrän båset är tomt" och alla andra sådana där käcka uttryck om att man "inte vet vad man har förrän man inte har det" eller vad det nu kan vara stämmer rätt bra faktiskt. Sedan om det handlar om filmjölk eller en julgran utan blinkande kulörta ljus och nallebjörnar, spelar egentligen inte så stor roll...

Dempsey Hill

Om man gör en utflykt till Dempsey Hill kan man hitta en av Red Dots restauranger där man kan testa den där gröna monsterölen. Nu finns det en hel del annat man kan roa sig med här också, utöver att dricka grön öl alltså, till exempel besöka olika butiker och äta (ungefär som i övriga Singapore, med andra ord).

Här fanns en gång en plantage, Mount Harriet,  bestående av i runda slängar 1600 muskotnötsträd. Träden drabbades dock av någon slags sjukdom och 1860 såldes marken till brittiska armén. Eftersom britterna hade sitt huvudsäte väldigt centralt så kändes den här platsen med sitt avlägsna läge som en ypperlig lite undanskymd plats att husera på (i dag kan jag upplysa om att det ligger väldigt centralt!!). Följdaktligen byggde man här "Tanglin Baracks", 10 stycken baracker som inhyste 50 män var.

Dempsey Hill är uppkallat efter en general, Sir Miles Christopher Dempsey, som var Commanding Officer vid den berömda D-dagen 1944 och han ledde de allierade styrkorna i Sydostasien. Den här delen av världen var ju i allra högsta grad inblandade i andra världskriget, vilket jag erkänner mig ha varit rätt ovetande om (eller kanske ointresserad av?) tills vi hamnade här och jag av någon outgrundad anledning plötsligt började intressera mig för historia.

Efter Singapores självständighet 1965 började britterna lämna området och då den sista flyttat tillbaka hem, i mitten av 70-talet togs området över av Singaporianska staten, som även de använde området som militär bas. Om det berodde på att många av husen ansågs vara hemsökta, eller om de helt enkelt ville byta plats, förtäljer inte historien men i mitten av 90-talet lämnade militären Dempsey Hill.

Idag är det ett K-märkt område som inhyser massor med mysiga butiker och restauranger.

Vill man gå och dregla över diverse antikviteter och mysiga möbler innan man letar reda på en mysig restaurang så är det här ett perfekt ställe.

Det finns fortfarande några outnyttjade hus och områden som väntar på att någon ska komma på vad de ska användas till, men det är ju bevisligen under planering.

Som sagt, Dempsey Hill är ett område som fortfarande andas dåtid och ett väldigt mysigt ställe för lite flanering och mat, och man måste inte nödvändigtvis ta trappan upp till the Red Dot, även om den är väldigt inbjudande...

B-vitaminer med spirulina

Det är ju lite inne med hälsokost i olika varianter just nu och om man då tillhör de som tycker det är rätt gott med öl, så känns det ju bra att kunna känna att det är rena hälsodrycken...

Det kan säkert vara så, att det där med att öl är full med nyttigheter, typ b-vitamin är en myt, men ibland kan man tro på det man vill så det känns lite bättre, så nu väljer jag att tro på det. Om man då ser till att det utöver b-vitamin är en massa alger så måste det ju bara bli jättebra, eller hur?

Ett av Singapores flertal microbryggerier, Red Dot, har en specialöl "Monster Green Lager" som saluförs som "Green Spirulina infused Lager Beer with health benefit" och det låter väl inte så dumt? Om man dessutom kollar upp just det där med Spirulina så är det en nyttig alg med antiinflammatoriska och bakteriehämmande egenskaper som innehåller vitaminer, mineraler och antioxidanter, så vad mer kan man begära?

Om man tar allt det här i beaktning och dessutom lägger till alla b-vitaminer så var det en väldigt hälsosam lördagkväll ;) Och ja, den är godare än den ser ut!

Gran(t) på Orchard Road

För att fortsätta på jultemat så tänker jag idag ta er med på en gran(n) promenad utmed Orchard Road. Här duggar juldekorationerna tätt och efter mörkrets inbrott dignar hela gatan i ljus av allehanda mer eller mindre juliga ljusförsedda skapelser. Nu var det väldigt mycket ljus i förra inlägget, så idag bli det inga ljus, utan mer en slags studie i granar.

Den här tiden på året är det minst sagt rätt gott om julgranar i Singapore och om jag skulle försöka fota dem alla skulle jag inte få göra så mycket mer, så nu får ni faktiskt nöja er med att kika på skapelserna utmed den största shoppinggatan här, nämligen Orchard Road.

Tanken var att enbart bjuda på olika varianter av julgranar, men ibland är det lite svårt att undvika alla övriga julkreationer, så några sådana blir det också, som till exempel delar av den vackra och juliga(?) "Underwater Christmas". Men det är klart, vad vore en jul utan sjöhästar?

Eller kaniner för den delen, just julkaniner fyller en stor funktion såhär i juletider, eller?

Nej, nu återvänder vi till granarna som även de är mer eller mindre juliga om ni frågar mig. I år ska det tydligen vara nallebjörnar i granen och det kan väl vara gulligt kanske...

Eller varför inte en massa kakor, bullar och glass?

Lite choklad?

Godisgran kanske?

Julgran på temat musik kan även det vara gångbart.

Blåpyntade granar med rosetter är också en variant.

Ja, som ni förstår finns det granar i alla varianter och det går inte att gå många meter förrän man stöter på julen i någon form. Men den vackraste granen av dem alla är den som man hittar mitt i  shoppingcentret Ngee Ann City, och som sträcker sig tre våningar upp och är lika pampig varje år.

Den är fantastiskt vacker och pryder absolut sin plats, men visst kan man väl få ifrågasätta pyntandet lite? Det där med nallar i granen är nog inte riktigt min grej, men det kanske helt enkelt är så att tomtens släde dras av björnar i år, vem vet?

Det är helt ok att kalla mig bakåtsträvare, men på något vis ska det bli skönt att komma till Sverige, dra på mig lite mer kläder, plumsa ut i ett eventuellt snöslask, ta en promenad till torget och titta på julgranen, pyntad med helt vanliga ljus.

Christmas Wonderland

Nu får det vara bra med öde öar och mystiska hus för ett tag. Bara så ni inte ska glömma bort var vi befinner oss så ska jag återgå till ordningen ett tag vilket i det här fallet innebär mer jul, ljus och en himla massa folk.

Nu har årets Christmas Wonderland i Gardens by the Bay inletts. Det innebär en 57 000m² stor yta som man fyllt med bland annat 60 olika ljusskulpturer, en mindre variant av nöjespark, några marknadsbodar, ett antal bodar som säljer mat och dryck, samt ett ispalats. Dessutom är det olika uppträdanden på scenen, allt ifrån körsång till populära grupper.

Det är väl synd att påstå att "nöjesfältet" var så mycket att hänga i julgranen, det var inte så mycket mer än radiobilar, men däremot så fanns det massor med ställen där man kunde försöka vinna diverse priser genom att kasta bollar, fiska eller träffa hårt med en slägga.

Antagligen drog ispalatset mer folk, en slags byggnad där man kan åka skridskor, leka i "snö" eller åka pulka. Naturligtvis kan man även hitta "Santa's Cottage" där barnen får sitta i tomtens knä och bedyra att de varit riktigt snälla hela året. Och som sig bör så kan man naturligtvis ta familjefoto tillsammans med tomten som man sedan kan köpa för att få ett riktigt "family memory".

Nu behöver man inte ge sig in i ispalatset för att få uppleva "snö". Nej då, tre gånger varje kväll är det snöstorm i den 20 meter höga ljusformationen "Spalliera".  Och det var det minst sagt många som anammade - så mycket folk! Mycket skratt och förtjusta miner när "snön" kom sprutandes. Som tråkig nordbo kan man ju inte låta bli att tänka att "ni skulle bara veta", det är inte riktigt så här det känns att vara ute i en snöstorm. Nej, svetten rinner faktiskt inte utefter ryggraden då och ja, riktig snö försvinner utan att man behöver plocka bort den ur håret.

Visst, det är fantastiskt vackert med alla ljus, och det är himla trevligt att vandra omkring på en julmarknad i kortbyxor och linne, men det är tur att det hela tiden strömmar julmusik ur högtalarna annars är det svårt att förstå att det är just ett Christmas Wonderland. Jag kan inte hjälpa att jag har lite svårt för när det bara blir för mycket av allt! Men det är onekligen en upplevelse att vara med om det här också, men det blir liksom "inte på riktigt".

Som avslutning på det hela så var det en riktig färgsprakande "stjärnfalls-show" a la nyårsaftonsfyrverkeri med hjälp av lamporna i superträden och till ett potpurri med julsånger.
Sedan var det dags att åter knalla hem tillbaka i den neonupplysta Singaporenatten...

Coney Island

Det finns en hel del små öar runt Singapore, en del konstgjorda, en del naturliga, somliga väldigt exploaterade och vissa är rätt orörda. Coney Island tillhör de som är "naturliga och rätt så orörda". När det gäller just den ön kan man med gott samvete påstå att "kärt barn har många namn". Om man söker på Google maps så hittar man ön som "Serangoon Island" och om man hör någon referera till "Haw Par Island" så är det vad ön hette i sitt tidigare liv.

Före 2015 så var båt det enda sättet att ta sig hit (såvida man inte var en bra simmare och tyckte det var en bra idé för den ligger ju trots allt rätt så nära), men i oktober 2015 öppnade mean ön för allmänheten och till dess hade man byggt två broar, en i varje ände, så man kan ta sig dit torrskodd.

Det har även byggts upp stenpartier längs några av stränderna så man kan gå utan att behöva få sand mellan tårna om man skulle råka tycka det är läskigt, och det finns vägskyltar så man inte går vilse. Nu är inte ön speciellt stor, men somliga av oss (typ undertecknad) skulle säkert fixa det ändå.

Något annat som byggts är gömslen för fågelskådare eftersom det tydligen är en bra sysselsättning här. Jag är inte så bra på de olika arterna av fjäderfän, men om man är det så är det säkert en kul sysselsättning att kura där i grästunneln och vänta på att rätt art dyker upp.

Bortsett från detta så är ön orörd. Det finns inte en enda kiosk eller ens en automat att köpa dricka ur. Det finns en toalett, och den drivs på naturlig väg, regnvatten till att spola och tvätta sig med, samt solenergi till pumparna. Här finns fem olika små stränder, samtliga små trevliga sandstränder som får en att glömma att man befinner sig i en storstad för ett ögonblick.

På ena sidan ön ser man över till Malaysia och det är nästan inte längre än att man skulle kunna vinka till de som står på stranden på andra sidan.

Naturligtvis är inte ön helt obebodd. Här finns ett antal av de där små grå aporna som är så jättesöta på avstånd. Jag vill helst att de håller sig på lite avstånd om man säger så. Av någon outgrundlig anledning finns det de som matar dem vilket betyder att de tror att alla tvåbenta varelser som kommer vandrandes har mat till dem, men eftersom så icke är fallet när det gäller mig så är vi inte riktigt överens. Med andra ord så blev det ingen bättre bild på närmare håll för plötsligt bestämde sig hela klanen för att söka upp mig för att leta mat, så jag fick rätt bråttom därifrån...

Innan 50-talet så hette ön Haw par Island, och det beror på att i slutet av 30-talet köptes ön av bröderna Aw som byggde en strandvilla här. Bröderna Aw är upphovsmännen bakom tigerbalsamet och de ägde flera hus i Singapore, bland annat Haw Par Villa, där idag den där mycket bisarra och totalt helknäppa "statyparken" finns. Från början var det två byggnader, en mycket pampig huvudbyggnad på 600m² och en 100m² stor sidobyggnad.

Det här var en av alla byggnader som fick ta lite stryk under andra världskriget då japanerna ockuperade Singapore och idag finns bara ruiner kvar. Allmänheten äger inte tillträde och den officiella versionen är att det beror på att villan finns i  ett mangroveträsk och tidvattnet kan orsaka livsfara. Många är ändå de som försöker ta sig dit för att fotografera. Den här gången var jag inte ända dit, men man vet aldrig, nästa gång kanske jag ska försöka få mig en titt, i alla fall på lite avstånd. (Med andra ord är bilderna på villan lånade på nätet)

Och återigen, visst är det skönt att det bevarats vissa delar och att det inte byggts restauranger och nöjesparker på alla omkringliggande öar. Tanken är att det så småningom ska bli fler ö-rapporter, det finns ju ytterligare några som inväntar mitt besök...