En blommande vår

Visst är det vackert i naturen just nu. Visserligen svämmar alla sociala medier över av bilder på blommor, inte minst blommande äppelträd och andra träd med rosa blommor. Men varför skulle jag vara sämre? Inte då, så här kommer ytterligare ett inlägg med vårens vackerheter.

Nu ska ni inte på några vis tro att det kommer att bli ett inlägg med vackra blommande rabatter eller tjusigt arrangerade trädgårdsblommor, för det har jag inga. Nej, jag måste erkänna att det där med rabatter var jag lite färdig med då bytte husboendet mot lägenhet (i ärlighetens namn var det väl kanske inte så många vackra blomsterrabatter där heller, men ändå...)

Nu gick vi ju och köpte oss en sommarstuga för några år sedan, och där har vi ju i alla fall en trädgård. Men en mycket lagom sådan. Gräsmattan består till mycket stor del av mossa, vilket är väldigt mjukt och skönt, och resten tar ungefär tio minuter att klippa, alltså väldigt lagom. Resten av tomten består mest av blåbärsris och annat som växer i skogen.

Just nu är det för övrigt lite mindre gräs ändå att klippa och det beror på alla vackra blommor som valt att titta upp och de kan man ju inte bara köra över sådär, nej de får stå där och vara vackra tills de vissnar.

Visst är de vackra, de där blommorna som inte kräver någon skötsel utan bara tittar upp sådär där de vill. Och inte behöver man rensa någon rabatt runt dem heller... Perfekta blommor om ni frågar mig!

Nu har vi ju även ett äppelträd på tomten! Visserligen lutar det oroväckande mycket åt ena hållet, och visserligen har det inte beskurits som äppelträd ska beskäras på ett antal år, men fullt i blommor är det i alla fall. Och inte bara fullt i blommor, det är fullt av humlor också, så nu håller vi tummarna att de där surrande små sötnosarna lyckas få till det så att vi åtminstone kan få ett par äpplen i år.

Visst är det fint med en välskött och vacker trädgård, men det finns ju annat mysigt här i livet...

(Bild av Robert Högfeldt ur boken "Högfeldts bästa")

Gamla Goa Gubbar

"One down - five to go", det är rubriken på den underbara liveshow som Monty Python-gänget framförde i London 2014, 45 år sedan starten på deras långa karriär. Hur jag kom på det nu? Jo jag råkade se att det gick en repris på tv under veckan och blev sittande framför den. Jo, jag har sett den förut, men jag tycker det är en helt fantastisk föreställning och såg den väldigt gärna en gång till.

Här återupplivas en härlig blandning av gamla sketcher och filmsekvenser från deras arkiv. Det är en verklig höjdare att se hur kul de verkar ha på scenen då de återupplivar gamla figurer och hur de iklädda samma kläder gestaltar de personer de gjorde då det begav sig. De är äldre, de har förändrad kroppsform och definitivt annorlunda hårfärg (och lite mindre hår), men de gör det helt lysande!

Nu kan det ju vara så, att det är en fördel att tycka om Monty Python för att uppskatta det hela, och naturligtvis är det en väldigt stor fördel att ha sett de gamla varianterna. Att se en 73-årig Michael Palin sjunga sin "Lumber Jack" och en lika gammal Eric Idle framföra den underbara Galaxy Song och inse att de gör det minst lika bra nu som då är helt underbart.

Hur Terry Jones lyckas genomföra "Spam-sketchen" utan att bryta ihop är och förblir ett mysterium.

Nu gjorde du inte alla gamla sketcher och det fanns några som föll bort av "naturliga orsaker", som till exempel så gjorde gruppens äldste deltagare John Cleese aldrig sin "Silly Walk", och anledningen var flera knäoperationer, och det kan väl vara en godtagbar ursäkt.

Men naturligtvis var den med, papegojsketchen, för vad vore väl en reunion av Monty Python utan den!?

Mr Praline: 'E's not pinin'! 'E's passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! 'E's expired and gone to meet 'is maker! 'E's a stiff! Bereft of life, 'e rests in peace! If you hadn't nailed 'im to the perch 'e'd be pushing up the daisies! 'Is metabolic processes are now 'istory! 'E's off the twig! 'E's kicked the bucket, 'e's shuffled off 'is mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin' choir invisible!! THIS IS AN EX-PARROT!!'

Till sist - men absolut inte minst - visslar vi med i Always Look on the Bright Side of Life

Själens dunkla rum

Ytterligare en i raden av böcker om Peter Robinsons polis Alan Banks, närmare bestämt nummer 24 sedan den första kom ut 1987.

Precis som i de andra böckerna så utspelar sig det hela på landsbygden någonstans i Yorkshire. Det som startar med en stulen traktor och två försvunna ungdomar tar en oväntad (eller kanske väntad?) vändning. En hangar med blodspår i och en nedbränd husvagn förbryllar polisen men då man hittar något mycket speciellt i samband med en våldsam bilolycka börjar det hela nystas upp bit för bit.

Jag har inte på långa vägar läst samtliga böcker i serien om Banks, men de jag har läst har jag tyckt mycket om. Däremot måste jag säga att just den här boken gjorde inget större intryck på mig. Jag vet inte om det beror på att jag lyssnade och på något vis blev det långtråkigt, vilket jag aldrig upplevt med hans böcker tidigare. Nu vet jag att uppläsare har så väldigt stor betydelse när det gäller lyssnande på böcker, så jag får väl tro att det var något sådant det berodde på.

Även om jag inte kan säga att jag föll för den här boken måste jag ändå tillstå att om man tycker om deckargenren och inte har stiftat bekantskap med Peter Robinsons Alan Banks än, då är det dags, för han har aldrig gjort mig besviken tidigare. Fast å andra sidan så kanske även en polis kan bli lite trött efter 23 tidigare fall...

Holk på svaj

På förekommen anledning tänkte jag bara tala om att jag inte tagit "bloggpaus", eller det har jag väl kanske på sätt och vis, i alla fall ett lite tag... Dock ej någon medveten sådan, det har bara varit lite mycket ett tag. Det där med studerandet tog betydligt mer tid än vad jag planerat plus att det är en del annat i tillvaron som ska tas om hand... Sedan när det blir "ledigt" är det väldigt lätt hänt att luften bara går ur och det handlar om soffhäng på hög nivå.

Hur som helst så har vi väl gått genom ett antal årstider de senaste veckorna. Och de där sommarveckorna som plötsligt kom försvann lika fort. Här gick vädret från 25 grader, sol, blå himmel och sjövatten som inbjöd till bad till regn, blåst och fyra grader som minst av allt inbjuder till bad! Undrar om det är det här som är tjusningen med den svenska våren...

Nåja, några har i alla fall bestämt sig för att det snart är sommar och det är fåglarna. Det finns små detaljer som tyder på att det kan ha varit lite bostadsbrist hos våra små fjäderfän i år. Hos oss har de nämligen till och med ockuperat rivningskåken som mest påminner om det där kända tornet i Pisa. Där har familjen flugsnappare flyttat in och tydligen går det att bo lite på sniskan också.

Här hade jag planer att hitta en massa kul fakta om fågelholkar, men upptäckte att jag kände igen det jag hittade och att jag redan delat med mig av den mycket nyttiga kunskapen, så om någon vill veta mer så finns det här. Lite sådant där onödigt vetande som kan vara bra om det finns planer på att besöka Rickard Sjöberg, man vet ju aldrig...

Sedan har svampsäsongen inletts också även om jag får erkänna att just den här sorten får stå kvar och vara vacker, jag inväntar de där varianterna som känns lite säkrare att tillaga.

Moule frites och andra godsaker

En vecka i Frankrike, då kan man offra sig och leva på vin, goda ostar, oliver, diverse skaldjur och inte minst den fantastiska rätten "Moule Frites".

Musslor och pommes frites, det låter ju egentligen inte klokt någonstans, men oj så gott! Handen på hjärtat så skulle jag nog inte komma på att göra blandningen här hemma, och förresten skulle det troligen inte smaka speciellt bra här heller, men där, på plats smakar det fantastiskt bra, marinerade musslor, eller musslor i någon grädd- och vinsås...Yammi!

Det är ursprungligen en belgisk rätt, och man tror att det från början var ett billigt alternativ under vintern då det var svårt att få tag i fisk eller annan mat. Och det som då var "ett billigt matalternativ" har numer gissningsvis en menyplats på de flesta franska restauranger.

Som på så många andra platser är det en fröjd att gå omkring och dregla över alla läckerheter som finns vackert upplagda i affärer och på marknader.

Inte minst i en ostaffär! Här, på en liten gata i Cannes, finns en helt fantastiskt ostaffär. Och om man inte arbetar som verkmästare i magen (ni vet, Mgnus Härenstams "Jamän fy faan för franska vitlöksostar"...) utan tycker om ost, så är det väldigt nära himmelriket innanför de dörrarna.

...och som sagt, lite vin...och lite oliver...

På det kommer man långt, även om det franska köket faktiskt består av mer än så...

Lite fransk värme

"Long time no see"... Man säger ju att tiden går fort när man har kul, och det gör den säkert, men det känns lite som att tiden går väldigt fort oavsett om man har kul eller inte. Ett tag kändes det som om våren var på ingång, solen sken, de flesta knoppar är på väg att slå ut och många vårblommor har anlänt, men ack vad vi bedrog oss. Plötsligt blev det kallgrader nattetid och igår var det ömsom yrsnö ömsom hagel - april på riktigt alltså!

Ja, ja, så är det, inte mycket att göra åt. Och egentligen är det kanske inte så synd om mig, jag har faktiskt fått lite sydeuropeisk värme mitt i alltihop genom en tidig aprilvecka i Cannes, vilken jag tänkte dela med mig lite av genom lite bilder såhär en småkylig söndagmorgon i april.

Att komma dit sådär tidigt var fantastiskt. Att kunna sitta och äta utomhus utan vare sig filt eller infra är alltid trevligt, men det där med att bada som vissa roade sig med, det var att överdriva det hela om ni frågar mig. Vi nöjde oss med att njuta i solväggen och titta på de som utövade denna sysselsättning.

Det finns en hel del i Cannes som skvallrar om att det är här den stora filmfestivalen går av stapeln, bland annat kan man hitta ett antal kända handavtryck utanför festivalpalatset. Lite stolt får jag erkänna att jag är med tanke på att de flesta var igenkända till och med av mig som inte är någon sån där enorm kännare av skådespelare.

Många fina byggnader finns det, och bara att njuta av den knallblå himlen var inte helt fel det heller...

Något himla mysigt med många platser man kommer till är de stora marknader som finns, och inte minst när man kan knalla runt och titta på diverse konst som finns till beskådan och försäljning.

Den här gången var det något mer människor i rörelse jämfört med i januari då vi var där, men det är väl inte så väldigt konstigt, antalet turister ökar väl ju närmare sommaren vi kommer.

Som sagt, det var lite fransk värme att blanda ut den svenska aprilkylan med, och avslutningsvis får det bli en bild på lite snöklädda alper, en helt fantastik vy att flyga över.

Kaos och svenskhet

I mitt liv råder just nu ett "allmänt kaos". Det är mycket som händer och sker, och som kommer att ske inom mer eller mindre snar förestående framtid. I det här kaoset ryms såväl bra som mindre bra händelser (egentligen, om jag tänker efter, så är det fler bra än mindre bra, men det är ju så att de mindre bra har en tendens att ta över). Mitt i allt försöker jag ju även tillförskaffa mig ytterligare poäng att lägga till min nuvarande "utbildningsmässiga poänghög".

Just det är ju faktiskt en av de bra kaosartade företeelserna, men ändå något som liksom ligger som ett hinder som måste klivas över. Och ja, jag håller på och kliver hela tiden, även om det där eländiga hindret då och då flyttas framåt utan att jag har hunnit kliva, men det är väl smällar man får ta... Idag har jag ägnat mig mycket åt "främlingskap och identitet", och hittade en kul och mycket tänkvärd text som jag tänkte dela av mig av. Den handlar om vår normala svenskhet, den som är som det ska vara, eller...?

Texten är hämtad från boken Frihet Jämlikhet och främlingskap av Järtelius. Här beskriver han hur en afrikan vid sin återkomst till sin hemby berättar om Sverige:

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare. Några dagar i början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.
    Senare på året, när solen som de alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt lands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade var var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
    Det hemskaste hände mig då nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår, och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras gud.
    Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna som blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Som sagt, svenskhet då den är som allra mest normal!

Och jag, tja jag fortsätter väl framåt dit vägen bär...