Första månvarvets firande

Jag tycker det är jättespännande med olika kulturers traditioner och efter att ha vistats här under de här åren har jag verkligen spätt på mina traditionskunskaper om man säger så. För är det något det är gott om här, så är det just det.

Kring graviditeten och vad mamman får och inte får göra finns det väldigt mycket men här, precis som på andra platser, utarmas mycket i och med att kvinnorna börjar arbeta. Då plötsligt är det liksom inte lika lätt att hålla på olika seder och bruk. Sedan finns det ju sådant som går att efterleva om man vill, till exempel om man inte vill riskera att bebisen föds med gomspalt ska man undvika att lägga knivar eller saxar på sängen. Nu känns ju inte det som någon stor uppoffring, så det kan nog gå att efterleva skulle jag tro. Om man inte vill ha ett olydigt barn ska man inte heller svära under graviditeten så troligen går det omkring ett antal gravida kvinnor och biter sig i tungan här på gatorna.

Oavsett alla gamla traditioner så har man i alla fall hållit i en av dem och det är barnets en-månads-dag, när det fyller "full moon". Det firas ordentligt minsann! Många hyr till och med lokal och bjuder  släkt och vänner på kalas. Barnet får då presenter, och i gengäld så får alla gäster med sig ägg och kakor (inga apelsiner nu, alltså!). Äggen är röda, eftersom det är lyckofärgen och ett jämt antal om det är en flicka och ett ojämnt om det är en pojke.

Nu är det inte bara släkt och vänner som får det här, utan även arbetskarater! Det betyder att vi (eller närmare bestämt maken) återigen förärats med en söt kartong innehållandes lite kakor och ägg. Det känns som om det måste bli en himla massa ägg som ska delas ut innan den första månaden är färdigfirad...

Vi har faktiskt fått en sådan här låda en gång tidigare och då var det en hel massa färgglada kakor i den. Jag vet inte om det har betydelse att det den gången var barn nummer ett och nu var det nummer fyra i barnaskaran.

Tidigare så var det inte tillåtet för den nyblivna mamman att tvätta håret eller bada under den första månaden, men det har jag lite svårt att tro att någon lever upp till idag. Däremot är det tydligen fortfarande så att många under den här tiden äter grisfötter i vinäger och ingefära, vilket ska vara väldigt bra för att återfå krafterna, och vem vet, om någon skulle få för sig att prova kanske det ger en massa krafter utan att man nyss fått barn. Nu måste jag erkänna att jag tänker nog inte prova, men om någon skulle göra det kan ni väl meddela mig resultatet!

Färgklickar mitt i stan

Det är gott om färgklickar i Singapore. Det finns många områden med hus i olika färg och form och det är på något vis sådant som kan göra en så glad. Att inte allt är grått, färglöst och fyrkantigt gör så mycket för ett helhetsintryck. Nu är det inte bara bostadshus som är färgglada, utan två av de mer kända (och fotograferade!) byggnaderna mitt i city är officiella byggnader och minst sagt färgglada.

Den ena byggnaden är Singapores äldsta bevarade brandstation. Den byggdes 1909 och tjänstgör än i dag till viss del som brandstation. Det är även öppet för allmänheten så man kan få sig en rundvandring i lokalerna.

Fasaden ska symbolisera "Blood and bandage", därav det röda och vita. Under andra världskriget var byggnaden tillfälligt kamoflagefärgad och det kan ju ha varit tack vare det den klarade sig undan med blotta förskräckelsen och trots att den blev träffad några gånger finns den kvar idag.

Den andra mycket kända färgklicken "mitt i city" är det gamla polishuset. Det är svårt att undgå denna färgglada byggnad om man är i krokarna. 1934 stod The Old Hill Street Police Station klar och var då landets största officiella byggnad. Det var till och med så, att huset med sina sex våningar ansågs vara en "modern skyskrapa".

Polisen var kvar här till 1980 och numer är det ett bland annat ett antal konstgallerier som huserar här. Antalet fönster uppgår till 927 och fönsterluckorna är idag alla målade i regnbågens färger.

Båda de här byggnaderna hittar man i närheten av Clarke Quay, på Hill Street och det är svårt att undgå dem om man passerar. Med all rätt så är det ett väldigt populärt fotomotiv, för visst blir man glad av alla färger!

Vanda Miss Joaquim - Singapores Nationalblomma

Med tanke på alla orkidéer man möts av överallt här är det inte speciellt förvånande att det är just en sådan som är vald till "Singapore's National Flower". Nu är det ju inte så enkelt, att det bara är "en orkidé" utan det är en mycket speciell sådan och den har en mycket speciell historia.

I mitten av 1800-talet föds en kvinna, Miss Agnes Joaquim,  som skulle börja ägna sig åt att odla orkidéer och 1893 lämnade hon en av sina "uppfödningar" till Botaniska trädgården. Denna blomma var en hybrid (eller blandras), som skulle komma att bli ett mysterium i mer än 100 år eftersom det, till alla orkidéodlares fasa, inte fanns någon slags dokumentation om vilka de okända föräldrarna var, det enda man visste var att de var av olika ras (och ja, jag pratar fortfarande om blomman!).

Hur som helst, blandras eller inte, år 1981 valdes denna spännande blomma med sin oklara bakgrund till nationens egen blomma. Valet gjordes i konkurrens med 40 olika växter, varav 30 stycken var olika varianter av orkidéer.

Till allas stora glädje och lättnad, så man slapp gå omkring och fundera, så löstes mysteriet 2011 av en forskare som konstaterade att de två orkidéer som använts vid tillblivelsen av Vanda miss Joaquim var Vanda Hookerina och Vanda Teres, varav den förstnämnda är far och den sista mor. Det var nämligen det som var ett av de stora mysterierna, vem som var vem, för bara så ni vet så är orkidéer tvåkönade...

Det kan vara så att även det här går in under rubriken "onödigt vetande", men det kan ju vara käckt att klämma in lite sådant då och då i det där troligen redan överfulla ramminnet, varför inte liksom... Efter att ha försökt sätta mig in i det här så förstår jag plötsligt att det finns orkidéföreningar, för uppenbarligen är det en hel vetenskap. För egen del tycker jag att orkidéer är fantastiskt vackra och framför allt behöver de inte vattnas så mycket vilket passar mig ypperligt.

I Singapore kan man verkligen frossa i orkidéer på fler platser. Den mest kända är troligen National Orchid Garden varifrån jag har en uppsjö av underbara blommor fotograferade. Likadant så finns Heng Soon Farm dit man kan åka och plocka(!) orkidéer - en helt underbar "blomsterhandel".

Om någon undrar kan jag också meddela att Miss Agnes Joaquim avled bara några år efter att hon lämnat sin blomma till Botaniska trädgården och ligger begravd på kyrkogården till "Armenian Church", Singapores äldsta kristna kyrka. Hon hann aldrig uppleva den berömmelse hennes blomma fick, men hon hade troligen varit rätt stolt om hon vetat...

När livet börjar om

”När livet börjar om” är en feelgoodroman skriven av Lucy Dillon som utspelar sig i den fiktiva orten Longhampton på engelska landsbygden där det finns ett gammalt familjeägt hotell som sett sina bästa dagar. Libby och Jason har precis flyttat hit från London och köpt in sig i hotellet som tidigare ägts av Jasons föräldrar. Pappan är död sedan en tid tillbaka så nu ska de samsas med mamman som inte alls har samma planer när det gäller renoveringen som hennes svärdotter har.

Nu är det inte bara renoveringen som ställer till problem, Jason som blivit avskedad från sitt tidigare jobb på grund av spekulation mår inte så bra, vilket har stor betydelse för händelsernas utveckling. Det som dock har mest inverkan på allt och alla får sin upprinnelse i att en ung kvinna blir påkörd utanför hotellet och tappar minnet. Det här visar sig bli något som kommer att förändra tillvaron för många.

Lucy Dillon är en psedonym för Victoria Routledge och hon har skrivit fler böcker som utspelar sig i samma fictiva stad. Tempot är lugnt och det blir lite som att man som läsare, precis som de i boken, tar en bit i taget. Kärlek och vänskap samt människor som lär känna sig själva är de stora ingridienserna i den här boken som absolut kan klassas som en ”feelgood-bok”. Kanske ingen bok som sätter några djupa spår, men helt ok som mysig förströelse, och den karaktär som lämnar de största spåren efter sig är en stor och illaluktande, men mycket charmig, basset.

Battle Box

Egentligen är det ju rätt logiskt att även den här delen av världen var inblandade i andra världskriget, jag menar det heter ju världskriget, och i och för sig, USA:s och Japans inblandning har man ju hört talas om, om inte annat genom diverse olika filmatiseringar. Däremot hade jag ingen aning om hur stor del till och med lilla Singapore spelade under denna historiska företeelse, fast det är klart jag har väl inte varit nog intresserad för att ta reda på det om jag tänker efter. Nu har jag i alla fall, genom olika besök på spännande platser, fått detta klart för mig. Den första stora insikten om det kom egentligen vid mitt mycket spännande och omtumlande besök på Changi Prison, som numer är ett museum, där jag för första gången hörde talas om "The Asian Holocoust", japanernas avrättning av kineser.

Förutom just det museet så finns även "The battle Box", den underjordiska bunker där britterna den 15:e februari 1942 tog beslutet att ge upp och överlämna sig till japanerna.

Det är svårt att tro, när man står på gräsmattan mitt i  Fort Canning Park, att det långt under fötterna finns en underjordisk lokal med fler än 20 rum. Det som skvallrar om bunkerns exsistens ovan jord är dels ”the ”Sally Port”, som är den kvarvarande av tre dolda vägar ut från bunkern och dels det ”lilla hus” till vilket en lång stege leder underifrån, ”the Cat Ladder”.

Hit leder "The cat Ladder" den nio meter långa stegen under gjord

Här nere, långt under markytan, hade britterna sin sambandscentral under andra världskriget, och det var väl värt att göra en guidad rundtur för att få en liten inblick i vad som försiggick här nere under kriget. Om det nu kändes trångt när vår lilla grupp fick en rundvandring kan man ju bara ana hur det kunde kännas då flera hundra personer vistades här samtidigt, och jag är rätt säker på att den där  luftkonditioneringen som sitter i taket idag inte fanns då det begav sig...

En "Sally Port", en hemlig in- och utgång från bunkern.  

Efter krigsslutet övergavs Battle Box och efter att ha varit övergiven och bortglömd under 40 år lyckades en journalist år 1988 hitta ingången och ta sig in. Det beslutades att bunkern skulle bli ett museum och den 15:e februari 1997, på dagen 55 år sedan slaget om Singapore var över, slogs portarna till Battle Box upp.

Tan Boon Liat Building

Som vi alla vet så är det inte alltid det går att avläsa på utsidan vad som finns innanför. Nu är det inte så, att jag på något vis tänker bli så djup som den inledande meningen kanske låter påskina, nej det här kommer att handla om något så ytligt som shopping! Oavsett vad man tycker om denna sysselsättning, så är det svårt att undvika i en stad som mer eller mindre bygger på just det. Det ena shoppingcentret av löser det andra, och det ena är nyare och flashigare än det andra, eller...?

Det finns faktiskt flera stycken som inte alls är sådana där flashiga glasbyggnader, utan ser väldigt annorlunda ut. Och om man inte visste vad som finns där, så skulle man troligen bara går förbi.

Tan Boon Liat Building är just en sådan. det ser helt enkelt ut som någon slags industrilokal, såväl på håll som när man kommer närmare. Här finns inga stora blanka hissar, utan man får klämma in sig i en liten gammal variant och det känns lite som om att det handlar om tur om den tar en ända upp.

Som tur är finns det även trappor, inte heller de så där skinande rena på typiskt singaporemanér, utan de känns väldigt betongaktiga och vanliga. Tur att det finns lite butiker på varje plan så man kan göra en liten lov innan man tar nästa trappa, för det är ju i alla fall 15 våningar att undersöka.

Och man kan ju vila mellan våningsplanen bara för att titta på utsikten en stund också, om man nu skulle föredra det.

Butikerna här är jättespännande! De flesta har med inredning att göra. Det finns allt ifrån stora trämöbler, nya moderna innemöbler och kinesiska inredningsbutiker till butiker med prylar av olika slag och lite sådant som är ät- och drickbart.

En hylla i form av en telefonkisosk, någon?

...eller lite te, kanske?

...eller varför inte en pingvinfamilj?

Nyåret till ära så hade butiken med lite mer kinesiskt stuk passat på att utsmycka ingången så man inte ska glömma bort att tuppen nu har tagit över stafettpinnen för att ta hand om nästa år.

Om man nu skulle råka ha vägarna förbi Singapore, bara sådär, eller om man befinner sig i trakterna så är det absolut värt att ta en sväng lite bort från Orchard Road och allt vad den gatan har att bjuda på och göra ett besök här, på Outram Road istället.

Men det kan vara bra att ha lite tid på sig, för det är många våningar, och många affärer och - inte minst - många saker att titta på!

Singapore runt, etapp 7

Så var det äntligen dags att fortsätta promenaden runt Singapore. Efter dagens etapp har jag faktiskt kommit till den norra spetsen så nu har jag bara ungefär hälften kvar.

Etapp sju inleddes med en tunnelbanefärd till den del av Singapore som heter Yishun och efter att ha irrat fram och tillbaka en stund så hittade jag till slut äntligen den där "park connector", där jag bestämt att jag skulle starta. Under tiden jag irrade runt utanför stationen så kunde jag inte undgå att fascineras av det mycket fiffiga tvåvånings-cykelstället. Det känns som om det skulle vara en himla bra idé på min svenska hemmaplan, för där är det oftast mer komplicerat att hitta parkering för cykeln än för bilen.

Första delen av promenaden gick genom "vanliga bostadsområden". Något som aldrig upphör att förvåna mig, plus att det livar upp tillvaron lite, är att det aldrig blir riktigt tråkigt att röra sig bland de stora lägenhetsområden som finns då det alltid finns färgklickar här, och är det inte själva byggnaden, så kan det vara tvätt som står för det färgglada.

Något annat som alltid badar i färg är de tempel som finns överallt och på den fronten var inte heller det här området något undantag.

Och jag får väl erkänna att trots de åren jag befunnit mig på de här breddgraderna, tycker jag fortfarande att det är lite mysigt att hitta träd med bananer istället för äpplen.

Här, precis som på de flesta håll i Singapore, byggs det och de där "berömda plåtplanken" dyker upp i vanlig ordning. Ibland kan de ju sitta på platser som inte stör så mycket, men jag kan ju inte låta bli att fundera på hur kul det kan vara att sitta och mysa på bänken med den här utsikten...

Istället för vacker utsikt hittade jag den här krabaten och han dög ju faktiskt att titta på ett tag istället.

Nu blev det mycket industriområden utefter den här etappen och roligare kan man väl ha, fast till och med industrilokaler kan se ok ut om de får lite färg.

Här var planen att när jag äntligen tagit mig förbi alla tråkiga områden med kontors- och industrilokaler skulle jag ta mig en välförtjänt fika i den park som skulle dyka upp alldeles efter nästa krök. Men här hände det som så ofta inträffar, att istället för en grön mysig park och en fika under en palm med härlig utsikt, möttes jag av ett plåtplank med en skylt som upplyste mig om att "här håller vi på att göra om så vi ber om ursäkt om det stör din tillvaro, men så småningom kommer det att bli jättebra". Klen tröst just idag, men inte mycket att göra åt...

Avslutningen på etapp sju blev längs upp i  norr, vid Woodland Waterfront. Här finns Singapores ena "bro till utlandet", det vill säga en av broarna som leder till Malaysia.

Så där borta, på andra sidan vattnet, inte alls speciellt långt bort, ligger Malaysia och ibland är det väldigt enkelt att ta sig över gränsen och ibland kan det ta väldigt lång tid, beroende av trafiken. Det är rätt många som dagligen pendlar på grund av såväl arbete som skola, så vissa tider är det mindre kul att försöka ta sig till andra sidan.

En varm promenad blev det i alla fall och efter dagens 14 kilometer är jag halvvägs!