My name is Bond, James Bond...

Tänk att det kan vara kul att titta på 50 år gamla filmer! Jodå, så kan det vara, åtminstone om man, som jag, är barnsligt förtjust i James Bond. Det som dock är viktigt i det hela, är att det ska vara de där "gamla hederliga" filmerna med studiotrickfilmade biljakter och en charmigt leende agent 007. Han som, efter att med ett slag fått fienden på fall och låst in honom i en garderob, hinner förföra någon vacker kvinna innan han förgör den kattklappande fruktansvärde finenden.

Ingen skugga må falla över vare sig Pierce Brosnan eller Daniel Craig, men några mer "riktiga" James Bond-filmer blir det inte. Som actionfilmer är de senaste helt ok, men som James Bond...nej det ska vara Sean Connery eller Roger Moore som presenterar sig: "My name is Bond, James Bond".

Det här betyder ju att alla lördagskvällar i sommar som inte är tilltänkta för övriga aktiviteter, kan jag sjunka ihop i ett soffhörn till en riktig nostalgifilm, och eftersom några redan är avverkade så börjar det ju närma sig modern tid - nu är vi ju framme vid filmerna från 70-talet och det var ju faktiskt nästan igår...