Gott Nytt År 2014

Nu har jag gjort det för första gången - skrivit årtalet som gäller från och med imorgon. Frågan är var året som gick tog vägen, det känns som om jag precis började skriva 2013... Hur som helst ett nytt år med nya möjligheter är på ingång!

Jag vet inte hur många av er som sitter och klurar på något käckt nyårslöfte, men några av er gör det säkert. Om man ska tro på den undersökning som gjordes av sifo 2011 så är det 13% av svenskarna som roar sig med det, så några löften avges helt säkert i  vårt avlånga land.

Själv tänker jag i vanlig ordning varken lova att jag ska äta sundare eller motionera mer. Jag tänker nog fortsätta att försöka trivas med min tillvaro oavsett vad jag äter eller hur mycket jag rör på mig! Om jag mot förmodan skulle lova något, så tror jag att jag ska ta till mig några av Stig Dagermans råd i den härliga dikten "Nyårslöfte"!

Men den som avslutning på år 2013 vill jag önska er alla

ett riktigt

Gott Nytt År

Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.

2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än att jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.

4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.

(31 december 1952)

God Jul

Dan före dopparedan med allt vad det innebär har nu anlänt. Det är den där mysiga dagen hos oss när vi ska göra klart skinkan, rimma på julklappar, klä granen (om vi nu ska ha någon i år), dricka glögg och äta den färdiga skinkan, spela spel och ha en mysig "kvällen-före-julafton-kväll".

Att vi dessutom är samlade allihop i år gör det extra mysigt så nu tar jag julledigt (ifrån min andra ledighet!) och julmyser i några dagar. Hoppas ni alla kan göra det samma! Så det får bli en julhälsning med ett foto av årets gröna december, vilket kan vara vackert det med!

God Jul

Många julhälsningar blir det...

Jag förmodar att det inte har gått så många förbi att vi närmar oss årets julhelg. Ok, om jag tittar ut genom fönstret är det fortfarande lite svårt att förstå, men almanackan säger att det är väldigt nära nu. Och detta trots att regnet smattrar på rutorna och vinden verkar vilja slita loss alla flaggor från sina fästen.

Ett annat säkert tecken (förutom almanackan då) är alla julkort som skickas. Jag är en av de som alltid skickat massor av julkort och de julkort med hälsningar vi fått själva har alltid hängts upp i röda band eller ställts fram på ett bord.

Visste ni att i år räknar posten med att vi ska skicka omkring 28 miljoner julkort! Och det utan min hjälp! Jag har nämligen varit väldigt miljömedveten i år (alternativt väldigt lat...) och nästan inte skickat några julkort alls. Någonstans så känns det som om det går bra ändå. Det verkar ju egentligen väldigt vansinnigt att skicka omkring så många kort på en gång, vi kanske skulle kunna skicka små hälsningar till människor vi tycker om lite mer utspritt under året?

Fast å andra sidan har det ju antalet skickade julkort gått ner rätt radikalt sedan toppnoteringarna på 90-talet, då vi enligt postens hemsida skickade i runda slängar 90 miljoner julkort! Och om jag inte minns fel, så var det väl inte ens säkert att dessa kort gick till någon slags återvinning över huvudtaget, utan troligen slängdes rakt ner i sopkorgen efter julhelgen.

Visst är det väl kul med de "vanliga julhälsningar" som vi får i brevlådan, men det kan ju vara måtta på det. Det finns en risk att det här kan tolkas som en dåres försvarstal (vilket det är mycket möjligt att det är) men som sagt i år har jag för egen del inte bidragit speciellt mycket till de där 28 miljonerna, men jag är helt övertygad om att det kommer att bli jul i alla fall och jag tycker om alla mina vänner ändå och vem vet, det kanske kan komma en liten hälsning någon annan gång under året...

En gyllene ring

Nu har jag bekantat mig med ännu en författare, Kjell Ola Dahl, men i det här fallet handlade det inte om kärlek vid första ögonkastet.

Jag hittade boken "En gyllene ring", som inte på något vis är ny utan har drygt 10 år på nacken, på ett ställe där man sålde begagnade böcker och tyckte att den lät spännande. Nu visade det sig inte vara en bok i min smak, även om det var en bok som tilldelats priset "Norges bästa kriminalroman" år 2000 så kan jag inte påstå att jag var speciellt imponerad.

Handlingen var helt ok, och jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var, men jag tror att det var alldeles för mycket dialog för min smak. Samtidigt kan dialoger vara väldigt bra om de flyter och man som läsare kan få en bra bild av karaktärerna genom just dialogen. Men här var det något som inte riktigt tilltalade mig, Norges bästa kriminalförfattare eller inte, jag tror inte att jag kommer att välja honom igen, det finns ju en uppsjö av varan idag, så varför välja någon man inte gillade...

Det är absolut inte så att det är en så dålig bok så att jag avråder andra från att läsa den, det är väl bara så att den passade inte mig. Eftersom jag tillhör en skara (om det nu finns fler än jag) som lägger bort en bok om den inte är bra. Jag tycker nämligen inte det är värt att traggla mig igenom en bok jag inte tycker om bara för att jag ska, och den här boken läste jag ut, så den kan ju inte ha varit så dålig...

Årets julklapp

Helt traditionsenligt har nu "årets julklapp "blivit utsedd och i år avgick råsaftcentrifugen med segern. Jag erkänner att jag blev lite lång i ansiktet efter tillkännagivandet, och det av den enkla anledningen att jag aldrig hört ordet tidigare, men nu har jag förstått att det hela handlar om någon slags mer avancerad elektrisk fruktpress.

Säkert en alldeles utmärkt julklapp och troligen ett led i efterdyningarna av alla "må-bra-program" och matlagningsprogram där man ska laga sund mat och alla ska må jättebra och ha det så mysigt tillsammans! Dessutom ska man ha det mysigt under tiden man lagar maten också, och gärna tillsammans hela familjen... Det låter ju alldeles underbart, men jag får väl erkänna att jag har väldigt få minnen av sådana tillställningar från alla matlagningstillfällen med små barn. Som jag minns det såg väl kanske inte riktigt ut som någon slags gemensamhetsidyll direkt, utan det där med mat var mer något slags nödvändigt som skulle bli klart så fort som möjligt så alla blev glada och nöjda.

Men jag är helt övertygad om att just en råsaftscentrifug kan bli en utmärkt julklapp och den kommer säkert att pryda många köksbänkar efter jul. Dock inte min - här finns nog med "bra-att-ha-apparater" som fyller skåpen. De där apparaterna som man insåg tog alldeles för lång tid att diska efter användning och som tog jättestor plats på bänken. De trängs nu i skåp och lådor, gärna längst in också så att jag aldrig ens skulle komma på idén att försöka få ut dem. Så nej, ytterligare någon elektrisk apparat blir det inte i det här hemmet till jul.

"Årets julklapp" är för övrigt en lite underlig nominering om ni frågar mig. Det har pågått sedan 1988 och det har verkligen varierat i utbud från år till år. Hela listan finns här (tillsammans med lite annat smått och gott i ett gammalt inlägg) och de år som saknas på den listan är 2011 då vinnaren blev en matkasse och 2012 då vi skulle ha hörlurar till jul, så visst har det varit varierade julklappar som fått denna utmärkelse.

Helg i vintersporten tecken

Det låter väl hurtigt? "En helg i sportens tecken". Nu är det kanske inte riktigt så hurtigt som det låter, det innebär väl mer att det är någon annan som står för själva utövandet och jag står för framhejandet, med en sådär lite lagom nedsjunken sits i tv-soffan och en kaffekopp i handen.

Med tanke på hur det vita gnistrande vintervädret på något vis lyser med sin frånvaro, känns det rätt ok att spendera helgen tillsammans med André Pops. Med bilderna från vinterstudions sändningar blir det i alla fall liiite vinterkänsla även här, där regnet smattrar mot rutorna och det verkar vara konstant skymning.

Jag måste säga att jag gillar vinterstudion och även om vi kan se vissa skidtävlingar på andra sidan klotet, så blir det inte samma sak att höra en engelsman kommentera Kallas framfart i skidspåret eller när Björn Ferry avlossar sina skott.

Nu verkar det ju i och för sig som om det inte blir skidskytte som kommer att vara vår favoritgren den här vintern, nej plötsligt ser det ut att kunna handla mer om utförsåkning, men vem bryr sig egentligen? Huvudsaken är väl att vi är bra på något så att vi kan slå oss för bröstet och hävda att vi faktiskt kan slå våra norska grannar i något som utövas på det där vita kalla underlaget...

På hemmaplan

Nu är jag tillbaka på hemmaplan - för det är precis vad det är, det här är hemmaplan! Nu har vi fördelen jämfört med många utlandssvenskar, att vi har vårt boende kvar i Sverige. Här finns det ju en fullt utrustad lägenhet som väntar på mig varje gång jag återvänder. Efter en liten intensiv förmiddag (just nu tycker min kropp att förmiddagen börjar vid 6-draget så jag har ju haft lite tid på mig!) finns det nu adventsljusstakar i fönstren och en ljusstake på bordet. (Visserligen är det inga ljus i den än, men det ska nog fixas innan kvällen)

Resan gick bra, och alla tider hölls - till och med SJ stod på vår sida och tåget gled in på Karlstads central på prick utsatt tid. Nu kan det ju vara till fördel för just nämnda transportföretag att all den vackra gnistrande snön har försvunnit och gårdagen bjöd på närmare 10 plusgrader och dis, så det finns väl fördelar med allt. Snön är visserligen lika borta idag, men nu ser det i alla fall ut som om solen försöker titta fram bakom hustaken och eftersom himlen är sådär underbart blå, så kan det nog bli en underbar luciadag trots snöbristen.

Jag måste säga att när det gäller ätbart så är det inte mycket jag kan få en sådan där akut längtan efter när jag är borta. Det mesta finns ju dessutom att få tag i där vi befinner oss. Om det inte finns i mataffären så finns ju alltid Ikea. Men det finns en sak som inte går att uppbringa. Något som jag har testat massor av "nästan-lika-lika-bra-varor" men det finns inte! Det handlar om filmjölk!! Men nu har jag fått min dagliga dos så nu är jag hemma på riktigt. Och i och för sig så är det väl tur att det finns något kvar i matväg att längta efter...

Mot nordligare breddgrader

Så har det blivit dags att packa och styra norrut!

Det blir en månad i Sverige för min del, så jul och nyårshelgen kommer att firas på hemmaplan. Nu hade jag ju sett fram emot gnistrande snö, solsken och några minusgrader, men de senaste rapporterna hemifrån säger något helt annat, typ snöblask och grådis, men man kanske inte kan få allt...

Sista veckan innan hemfärd har i vanlig ordning inneburit lite extra inhandlande av saker jag kanske inte är sådär otroligt mycket i behov av, men som kan vara lite bra att ha, typ extra teer, kryddor, små ge-bortsaker och annat smått och gott. Problemet är bara att allt det där lilla extra som egentligen är "så litet så det inte tar någon plats alls", visar sig alltid ta en massa plats och väga väldigt mycket mer än vad jag tror, så vi får väl se hur det blir innan det är färdigpackat.

Klockan fem i kväll svensk tid lyfter planet som ska ta oss till Helsingfors för vidare befordran mot Stockholm. Om sedan SJ behagar fungera som de ska så ska vi förhoppningsvis vara i Karlstad vid lunchtid imorgon. Det är många timmar på resande fot, och trots att vi slipper mellanlandningar med långa väntetider så kommer vi säkert att vara så där lagom mosiga imorgon kväll.

Har vi tur så tänker solen lysa över oss under dagen så vi kan pausera i packandet och lagra ytterligare sol och värme med hjälp av lite poolhäng sådär innan det är dags att sätta på långbyxor och tröja...

Om att bestiga berg...

Något av det mest fascinerande med det liv jag just nu har, är alla möten med människor jag troligen inte skulle ha träffat om jag varit kvar i Sverige. Naturligtvis kunde jag ha mött spännande människor där också, men inte riktigt på samma vis i alla fall. Ett av alla dessa möten var med Oh Siew May, en kvinna som fick mig att förstå att alla kan bestiga berg. Om inte i bokstavlig mening, så i alla fall på sitt eget vis.

Siew May däremot, är en person som har bestigit berg såväl bildligt som bokstavligt! Mitt första möte med henne var under en utflykt till Bollywood Veggies, en "fruktfarm" i Singapore, där hon arbetar. Hon skulle kunna vara som vem som helst av oss, dock med några undantag, hon har skrivit och gett ut en bok, hon har bestigit Mount Kinabalu, samt att hon föddes med en cp-skada (celebral pares).

Jag köpte hennes bok och blev så nyfiken att jag kontaktade henne och vi träffades över en fika, vilket resulterade i en härlig och spännande pratstund. På grund av sin skada är hon svår att förstå, men med hjälp av papper och penna var det inga problem. Boken handlar om hennes liv, hur hon fått kämpa hårt för allt och  hur det kan vara att bli upplevd som en alien när man egentligen bara vill vara som alla andra.

Under helgen träffade jag henne ytterligare en gång, och mellan våra båda möten så har hon fortsatt att bestiga berg. Det ena berget bestod i att hålla en föreläsning på en skola (vilket inte är alldeles enkelt ens om man kan hålla sina muskler i styr och inte har några problem med talet) plus att hon förra helgen fullföljde Singapore marathon!! Det är vad jag kallar att bestiga berg! (ett "berg" jag inte har några som helst intentioner att bestiga...!!)

De pengar som blir över på boken efter tryckkostnader skänker hon för övrigt till vården av handikappade här i Singapore, för som hon säger själv, hon skrev den inte för att tjäna pengar, utan för att inspirera andra att våga göra det hon har gjort. Och hennes planer för framtiden låter väl helt ok för de flesta av oss, nämligen att "fortsätta inspirera andra, skriva ytterligare en bok och att resa jorden runt"...

Oh Siew May med sin bok "Scaling Walls"

Chinatown

Ett säkert tecken på att det börjar dra ihop sig för hemfärd är det obligatoriska besöket i Chinatown. Alltid är det några speciella teer och lite små presenter som ska inhandlas. Visst finns det mycket krafs, men det finns även många roliga "ge-bort-saker" till väldigt bra priser.

I de flesta stora städer världen över verkar det finnas ett "Chinatown", men visst är det lite underligt om man tänker efter att det ska finnas i en stad där 70 procent av invånarna är just kineser. I det här fallet kanske det vore mer naturligt med en "Europetown". Fast det var väl inte riktigt så han tänkte Mr Stamford Raffles när han år 1828 satt tillsammans med löjtnant Jackson och gjorde stadsplaneringen...

Det är synd att påstå att han på något vis skulle vara föregångare för någon slags integrering den mannen. Han placerade helt enkelt ut olika folkslag i olika delar av landet och just kineserna fick sig tilldelat området sydväst om floden. Dessutom delade han in dem i ytterligare grupperingar inom området, beroende på vilka slags kineser det var.

Chinatown är det äldsta historiska distriktet och består idag av fem olika områden, varav Kreta Ayer är det som bland turister (och även många andra) avses om man pratar om stadsdelen "Chinatown". Här finns ett myller av det mesta från mat och marknader till tempel och shoppingcenter av lite äldre slag.

Just den delen besår till största delen av shophouses som idag är restauranger och butiker, men i andra delar av Chinatown finns de höga hus som byggdes på 70- och 80-talet. Här kan man även hitta det moderna Pinnacle@Duxton. Byggnaden där sju huskroppar sammanlänkas av två skybridges där man har panoramavy över Singapore, och det är kanske inte riktigt är vad man sammankopplar med just Chinatown...

Singapores godaste julbord!

Nu har jag varit med och ätit Singapores godaste julbord! Inte nog med att det var "supersvenskt" det intogs också på "svensk mark"!

Julbordet i fråga var det av SWEA årligen anordnade knytisjulbordet på residenset här i Singapore. Det innebär att alla deltagare bidrar med något och med tanke på att vi var runt 50 stycken där, blev det mycket fantastiskt god mat att frossa i. Där fanns allt som behövs på ett svenskt julbord; sill, frestelse, köttbullar,  gravad lax, sallader, ostpajer, ostar, kakor, hemlagat julgodis och en massa annat smarrigt! Allt hemlagat och såå gott! (Julskinkan var väl kanske inte riktigt sådär jättesvensk, men man kan ju inte lyckas med allt!)

Precis som på vilket annat julbord som helst, så äter man så magen står i fyra hörn (minst) och sedan tror man att man inte behöver äta på flera dagar, men riktigt så är det väl inte, utan idag är jag konstigt nog hungrig igen.

Inte nog med att det var julbord, det var också the "big release" av nya numret av Swea Magazine - vår egen tidning. Vi är lika förvånade varje gång vi lyckas fixa ett nytt nummer. För några månader sedan satt vi där och ojade oss över hur vi skulle fylla ytterligare en tidning eftersom uppslagen just då inte verkade vara så många, men ack vad vi bedrog oss - igen!

Nu sitter vi här med ett rykande färskt 94-sidigt nummer med nya artiklar om intressanta människor, resor och annat smått och gott. Ännu har det inte hunnit läggas ut på nätet, men jag kommer att länka det så fort det sker, omutifallomatt det finns någon som skulle vilja "bläddra igenom" tidningen och se vad vi åstadkom den här gången...

"Nu tändas tusen juleljus..."

Fast tusen ljus räcker nog inte speciellt långt när Orchard road tänds upp. För den gatan är upptänd nu vill jag lova, den fullkomligen flödar i ljus.

Att det är den ena ljuskreationen värre än den andra, kan ha sin förklaring i att det i juletider utlyses en tävling: "Best Dressed Building Contest", vilket innebär att alla stora shoppingcomplex har utsmyckat sin byggnad i jakten på flest röster för att kunna vinna denna fantastiska utmärkelse! Jag menar, vem vill inte vinna en "best dressed contest"??

Så är det alltså, alla som vill kan lägga sin röst på den byggnad man tycker har den bästa utstyrseln, och frågan är väl om det kan bli byggnaden med den rosa telefonkiosken (nu hade någon otur i tänket igen, för visst är det väl Stålmannen och inte jultomten som byter om där?) eller den fantastiska chokladgranen, eller den gröna flaskigloon? Fantasin verkar det i alla fall inte vara några fel på...

Förutom alla utsmycknader, flödar ljuset från alla håll och kanter! Under veckan tänds alla ljusen 6.30 och lyser till midnatt. Fredag och lördag hålls det tänt till klockan 02.00. Julafton och nyårsafton kommer det att vara tänt hela dygnen så när som på en halvtimme (någon kanske kom på att de skulle spara lite energi...)

 

Lyser gör det och vackert är det, men energisparande...knappast!

Loppis i kolossalformat!

Jag tycker det är jättekul med loppisar och second hand-butiker. Att gå och frossa i gamla saker, att kunna vara riktigt nostalgisk och gå omkring och minnas saker som stod hemma hos mig när jag växte upp. Jag tillhör de där som kan tillbringa flera timmar på sådana ställen, vandra omkring och med jämna mellanrum utbrista i "Åh, kommer ni ihåg...?" Nu får det väl tillstås att samtliga medlemmar i familjen uppskattar inte sådana utflyktsmål lika mycket, så det är ju tur att det finns andra i min omgivning som gör det...

Med hjälp av snälla kamrater som tycker sådant är lika kul som jag har jag nu hittat det största i denna väg jag någonsin skådat! I närheten av poloklubben, på Turf Club Road (för er som har möjlighet att besöka platsen "in real life", så att säga) ligger den - jätteloppisen av kolossalformat!

Det är en lång ladugårdslänga som fyllts med saker av allehanda slag! Här finns allt från jättemöbler till små skrin med småplock, jukeboxar, dvd-filmer, gamla kinesiska möbler och brädspel, discokulor, rickshawvagnar, instrument, porslin... På något vis känns det som om det skulle vara enklare att räkna upp det som inte finns!

Jag tror det går att gå runt ett antal varv och fortfarande hitta nya saker. Här fanns väldigt mycket jag skulle vilja ha, bara jag hade plats, men i ärlighetens namn får jag väl tillstå att det fanns mer saker jag inte skulle vilja ha, men att tillbringa ett antal timmar här, det är några väl spenderade timmar för den som gillar att frossa i gamla (och udda?) saker.

Rosa jul-kran? Tja, varför inte liksom...

Julpyntet i Singapore skulle troligen kunna fylla upp en egen blogg om man nu skulle tycka det vore en bra idé. Det kan ju i och för sig vara så att det skulle bli lite tjatigt så jag tar och skippar den idén. Men det är svårt att passera förbi alla mer eller mindre konstigheter utan att plocka upp kameran.

I år verkar det vara mycket som går i rosa, och vem har inte drömt om en rosa jul?? Rosa granar och rosa kulor och rosa renar och rosa... Ja, det mesta faktiskt. Men priset tar nog i alla fall den rosa jul-kranen i jätteformat - inte vet jag, men visst känns det som om någon hade väldig otur när han tänkte den här gången?

Någon kunde ju helt enkelt hört fel, och istället för en jul-gran så blev det en jul-kran, men med tanke på att det är väldigt få som talar svenska här så föll den teorin...

Bortsett från att stan dignar under diverse juldekorationer, så är det fruktansvärt svårt att framkalla någon som helst julkänsla. Det är fortfarande 30 grader varmt och det är fortfarande palmer och inte granar utanför fönstren. Men nu har jag i alla fall adventspyntat - adventsstjärnan har åkt fram och mer än så blir det inte! Jag väntar tills jag angör svensk mark, då kanske det kan bli en och annan tomte också, vem vet...

Glad första advent på er allihop!

Två soldater

Nu har de gjort det igen - Roslund och Hellström har ytterligare en gång skrivit en bok som fängslar och berör. Den här gången berör den på ett alldeles speciellt sätt, det handlar nämligen om ungdomar och barn. Unga människor som växer upp med gängtillhörighet som enda identitet, och som inget hellre vill än att bli upptagna i gänggemenskapen, men det kostar, och det betalas med brottslighet.

"Två soldater" utspelas i en fiktiv förort till Stockholm, men på något otäckt vis känns det så verkligt att det skulle kunna vara på riktigt. Ungdomsgäng som eldar i soprum och bränner bilar, ungdomar som styr hela förorten med järnhand, och som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Att tilldelas fängelsestraff ger ju bara ytterligare en fjäder i hatten och innebär mer respekt. dessutom är det inte troligt att det händer, eftersom ingen vågar vare sig se eller höra något.

Leon och Gabriel har växt upp tillsammans och har tagit sig upp till toppen av gängpyramiden och pryder polisens vägg med bilder över förortens och gängets farligaste personer. En av dem finns innanför fängelsemurarna och en utanför, men tillsammans ska de iscensätta något som ska föra dem om möjligt ännu högre i gänghierarkin. Det blir en smärtsam resa för många och här finns inga vinnare, bara förlorare.

Det är en mycket bra bok, och samtidigt smärtsam, där man som läsare känner uppgivenhet, är det så här det är på väg att bli? Frågan är om det går att förhindra, eller är det redan för sent?

Små faror i paradiset

Det finns faktiskt saker regeringen i Singapore inte lyckats förbjuda med framgångsrikt resultat, och det är myggorna. Även om det finns singaporianer som hävdar att "myggor inte är tillåtna i Singapore" så har de väl lyckats sådär med just det förbudet...

Året som gått har varit ett år som slagit ett ovälkommet rekord, och då handlar det om antal fall av denguefeber. Så här långt har det registrerats över 20 000 fall av sjukdomen! Sedan är det säkert så att det finns ett rätt stort antal som inte är anmälda.

Här kan man följa myggornas framfart på nea:s hemsida (National Environment Agency), här ser man på vilka adresser det förekommer och hur många fall det har upptäckts. Man kan till och med se var det har hittats mygglarver och hur många!!! Den senaste rapporten talar om att man hittat 80 larver kring Orchard Road, varav 20 i två hem och resterande på byggarbetsplatser och allmänna platser. Spännande att gå omkring och leta mygglarver, ändå mer spännande att räkna dem...

Lyckligtvis har kurvan i alla fall börjat peka nedåt så förhoppningsvis är kulmen nådd, nu gäller det bara att få  myggorna att förstå det...

Tre lugna dagar på en strand...

Med sina cirka 17500 öar skulle man kunna säga att Indonesien en ögrupp i storleksklassen större! Men det är klart, med en befolkning som rör sig i storleken 215 miljoner, så behövs det antagligen lite vatten mellan, så man får lite distans till grannen...

En av alla dessa öar heter Bintan och ligger en knapp timmes båtresa från Singapore. (Det är en av de där mystiska tuererna, där man är framme innan man åker) Bintan i sin tur är en av 3000 öar som ingår i ögruppen Riau och här har ungefär 350 000 av de där 215 miljonerna människor valt att bosätta sig.

Vi har varit här ett flertal gånger tidigare, men då har vi bott på den norra delen av ön och alla gånger har huvudsyftet varit att spela golf, och här finns fantastiskt vackra golfbanor. På den delen av ön finns det ett flertal större hotell med allt man absolut behöver(?) i form av pooler, barer, restauranger, underhållning, affärer... Naturligtvis finns det en strand också för den som nödvändigtvis behöver det!

Hur som helst, nu var inte vårt syfte vare sig att spela golf eller att ta stan med oss på vår "get-away-utflykt" utan det var att försöka komma så nära en härlig strandsemester det bara går så här nära stan, och det funkade bra vill jag lova!

Vi hittade en resort (ni vet väl att allt där man kan få tak över huvudet i den här delen av världen heter "resort"?) som låg en timmes bilfärd ifrån färjeläget. Det innebar att vi lämnade "reservatet" i den norra delen och fick oss en biltur genom det "riktiga Bintan". Stället vi kom till var verkligen det minsta jag bott på någon gång! här fanns sju hus på stranden, en restaurang och absolut inget mer! Några hängmattor, ett par stolar och "stylthus" att sitta och titta på havet i - så underbart!

Vi har med andra ord tillbringat tre dagar med att läsa, prata, äta och dricka gott, sola, bada och bara varit! Sista eftermiddagen var vi fyra gäster på stället, men skaran utökades drastiskt på kvällen och vi blev sex! Om man ska hitta någon nackdel, så är väl inte vattnet runt just Bintan speciellt fantastiskt, men med tanke på närheten till en av världens största hamnar där fartygen ligger på kö för att ta sig in och ut, så är det ju ingen överraskning. Sedan var det så oerhört långgrunt så man skulle nog ha behövt gått flera kilometer innan vattnet gått över naveln så för en bad- och dyksemester är det inget alternativ.

Men för några dagars härlig, lugn och fantastiskt billig "get-away-from-the-city- vistelse", är "Marjoly Beach Resort" ett mycket bra alternativ!

A white Cristmas, eller...

Här julskyltas det för fullt nu! Det är tomtar, granar och julkulor i alla möjliga färger överallt. Det mesta i den här vägen trodde jag mig ha sett vid det här laget, men att tomtens släde ska dras av fyra vackra vita springare, det kändes inte riktigt ok. Det känns som om någon hade lite otur när han tänkte...

I och för sig så är vi på väg mot nästa kinesiska år som är just hästens, men det är ändå inte försvarbart att byta ut renarna mot hästar! Dessutom har någon ställt dit ytterligare hästar i reserv och det är väl någon som är bekymrad över vad som händer om någon av de vita skulle tröttna!

Hästar eller ej, på något vis spelar det kanske inte så stor roll, det blir liksom ändå inte speciellt mycket julkänsla över det hela när det är 30 grader varmt, och jugranarna och snögubbarna omges av palmer...

(Nu ska vi ta en liten paus från julskyltandet igen och bege oss iväg på en liten utflykt. Den här gången ska vi tillbringa ett par nätter på en strand på Bintan, en indonesisk ö bara en timmes båtärd från Singapore.)