På utflykt med Djungel-George!

På Lombok finns en 3726 meter hög vulkan, till vilken man kan göra en tvådagarstur med övernattning. Det gjorde vi inte, men däremot tog vi oss till två av de vattenfall som finns på ön.

En två timmar lång bilresa med svindlande vackra vyer över Lomboks vikar, Giliöarna och Bali i horsonten, tog oss till byn Senaru som är porten till Rinjani National Park.

Här får man en guide som tar en med genom djungeln till de båda vattenfallen Sendang Gile och Tiu Kelep. Vägen till vattenfallen är en brant nedförssluttande stig som kantas av kaffe- kakao- cashewnöts- och mangoträd. Delvis är det naturstig och delvis byggda trappor. Närmare bestämt runt 200 trappsteg som absolut inte var byggda för min benlängd, utan det blev någon slags haltande trappgångsstil, men man kan ju inte få allt här i världen...

Vår guide var Djungel-George personifierad! Han såg ut som honom och han rörde sig som honom! Om jag kommer ihåg rätt ifrån filmen, så sprang han först, och de som var efter fick hänga på så gott det gick - så var det! Vår "promenad" blev ett slags motionspass i djungeln, över stock och över sten. Vår vän George hade nog inte riktigt förstått att han fått två stela medelålders turister på halsen... Men fram kom vi, och fort gick det.

Det första vattenfallet kom vi fram till efter att ha gått de 200 trappstegen, och där stannade vi för att fotografera till ett helt fantastiskt dånande innan vi gick vidare på vår djungelvandring som härifrån innebar korsande av älv på slippriga stenar och mer "riktig" djungelvandring innan vi till sist nådde fram till Tiu Kelep. Nu kan vi prata om dån!

Här slängde vår egen Djungel-George av sig byxorna och iklädd kalsonger visade han glatt hur man kunde klättra upp en bra bit på berget för att sedan kasta sig i bassängen under vattenfallet! Han upplyste oss dock snällt om att vi inte behövde göra så, utan vi kunde nöja oss med att simma i det underbart kalla källvattnet - vilket vi också gjorde.

Att det var något vi inte borde göra förstod vi, men inte så mycket mer... och vi vet fortfarande inte vad det var vi inte skulle göra...

När vi lyckats, mer eller mindre graciöst, ta oss över de hala stenarna dit, simmat omkring lite och hissnat sådär härligt som man gör i kallvatten (det påminde lite om känslan när man badar första gångerna på försommaren i Sverige) och halkat tillbaka över samma stenar, var det dags för återmarch. Återmarschen gick i samma rasande tempo, och efter att ha fegat ur 200 meters tunnelvandrande, så blev det trappor upp sista biten... (Visst är det konstigt att det kan vara längre tillbaka än det var dit...)

Efter en härlig dag i Djungel-Georges sällskap blev det en välförtjänt och jättegod mee goreng med vyer över vattenfallet långt där nere.

Inte för att jag vet om det stämmer det där med att man blir yngre varje gång man badar i vattenfallet, men om de säger att det är så, så är det väl så...