En lysande idé?

Nu kanske det blir lite mycket tjat om samma saker, men jag bara måste göra ett litet insägg som har att göra med såväl mitt tidigare inlägg om hur Singapores yta växer  som det om sopåtervinningen.

Jag har nämligen fått reda på hur resterna, efter det att soporna bränts, används. Man har helt enkelt använt askan till att bygga en ö! Jo då, visst är det så. Under år 1999 började man bygga på det som idag är "Semakau Landfill Island" och 2005 var ön färdig. På något vis känns det som om att det bara händer i Singapore!

Idén är naturligtvis jättebra, och överallt där man kan läsa om den så verkar det som om man ska ha skapat en ö där man har bevarat (eller återskapat?) flora och fauna, och även koraller utanför ön. Det låter ju alldeles lysande, eller...?

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite sådär skeptisk till det hela. Jag har nämligen en bestämd känsla av att med den sopsorteringsfrekvens som finns här i landet, bränns det mesta och alltså är den där ön uppbyggd av det mesta.

Här, som på många andra ställen, kan man göra studiebesök där förbränningen sker. En god vän till mig berättade om sitt besök där, och hur personalen stolt berättade om projektet med att bli av med avfallet plus hur en del används till elförsörjningen - so far so good. Men jag blir lite mörkrädd, då samma vän berättar om svaret hon fick på frågan om det inte är ett problem med alla batterier som slängs i soporna (eftersom det inte finns någonstans att göra av dom), och får till svar av en mycket förvånad guide, att "det gör väl inget, de är ju så små"!!

Utan att vara ett dugg insatt i det hela, utan bara rent spontant sådär, måste jag bara göra en stillsam undran, kan det verkligen vara sådär jättebra för havet omkring att någon bygger en ö av resterna från batterier använda av drygt fem miljoner människor? Fast å andra sidan, kanske man inte behöver sätta upp gatljus, ön kanske är självlysande, vad vet jag...

Om någon skulle vilja läsa mer om projektet "ekologisk sopö" så finns det här och  här.