Lärjungen

"Lärjungen", skriven av duon Hjort/Rosenfeldt, är en av de där deckarna som kryper under skinnet på en. Det är andra boken om psykologen  och skitstöveln Sebastian Bergman, men eftersom jag inte hade läst den första innan, så kan jag berätta att det går väldigt bra att läsa den här utan några förkunskaper om huvudpersonen.

Det tog inte många sidor att komma till insikten att Sebastian Bergman är en stor otrevlig egoist som utnyttjar sin omgivning och inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Trots att man tidigt förstår att det hände något med honom då han förlorade fru och dotter i tsunamin 2004 är det väldigt svårt att känna någon slags sympati med honom.

Trots att ingen tycker om honom och han numer är omöjlig att arbeta tillsammans med på grund av sitt otrevliga sätt, så lyckas han nästla sig in i en utredning i jakten på en seriemördare. En seriemördare som verkar kopiera en inlåst och dömt seriemördare så till den milda grad att frågan är om han, trots sin isolering i fägelset, kan ha något med det hela att göra.

Det känns som det finns många paralleller med "När lammen tystnar", samma krypande känsla och Hannibal Lecter känns nästan närvarande. Inte nog med det, även här finns den inkompetente fängesledirektören som försöker se till sitt eget bästa med följder som kanske inte blir som han tänkt sig...

Jag blev mycket positivt överraskad och det är absolut en bok jag kan rekommendra, under förutsättning att man uppskattar de där bladvändarna som "liksom kryper inpå en".