Drömmar ur snö

Anna Janssons ”Drömmar ur snö” är den femte i ordningen av 15 böcker om polisen Maria Wern som kommit ut sedan år 2000. När det gäller just böckerna om Wern så har jag läst dem lite hipp som happ ordningsmässigt, och det fungerar helt ok.

I ”Drömmar ur snö” står två tonårstjejer i centrum. Två tjejer som är beroende av varandra på olika vis. Den ena dominerar och bestämmer allt och den andra följer av rädsla att inte få vara med, att inte duga längre. Tjejer som snärjer in sig så hårt i lögner att de så småningom blir till sanningar. Sanningar som får ödesdigra konsekvenser för många.

I flera av Anna Janssons böcker handlar det om olika samhällsproblem, och den här boken är inget undantag. Här är det ett problem som, även om boken har 10 år på nacken, är minst lika aktuellt idag. Det handlar om ungdomars beteenden på nätet. Hur enkelt det är att tro på det som sägs där, och vad svårt det är för omgivningen att ha koll på vad ungdomarna egentligen sysslar med. Som i det här fallet då det utlovas en modellfotografering till en tjej som törstar efter uppskattning. Problemet blir ju inte mindre om det dessutom hotas med att ”om du berättar för någon så kanske det sprider sig och någon annan hinner före”.

Eftersom det är en kriminalroman så sker det naturligtvis dödsfall som ska redas ut, och frågan är, som i de flesta, åt vilket håll man ska titta, och saker och ting är ju inte alltid som de verkar…

Nu har vi även i den här delen av världen, med hjälp av datatekniken, sett Maria Wern med Eva Röse i huvudrollen på både ont och gott skulle jag vilja påstå. Det är en bra serie, och jag ser den gärna, det negativa är att plötsligt kan jag inte bilda mig en egen uppfattning om hur karaktärerna och omgivningarna ser ut, jag har ju redan klara bilder från tv-serien...

Tillbaka till det normala igen

Nu är de sju dagarna av landssorg som utlystes i samband med förre premiärministern Lee Kuan Yews död över. Igår var begravningen och nu ska allt återgå till det normala igen.

Det har varit en speciell vecka med annorlunda upplevelser och även om jag kan tycka att det varit väl mycket av och om mannen i fråga, så har det varit intressant att studera det men lite mer objektiva ögon om man säger så...

Under veckan som gått har det, på de statliga tv-kanalerna, oavbrutet rullat hans tal från 60-talet och framåt om och om igen. Man har kunnat följa hans liv och gärning och de som tittat måste kunna allt utantill vid det här laget! Igår, på begravningsdagen kunde man höra talen även på radion.

Under de fyra dagar han låg på Lit de Parade i parlamentshuset var det 454 687 stycken som passerade kistan (räknat har de tydligen, frågan är hur) och det med en hastighet av 6500 personer/timme. Av de här var det ett flertal som köade mellan 6-10 timmar för att få passera kistan och det fanns cirka 1000 frivilliga som skötte arrangemangen omkring. För att köandet skulle fungera på har det använts ungefär 2000 delar av uppsatta barrikader och 300 små tält för olika ändamål under kövägen.

Även de sociala medierna har använts flitigt skulle man kunna påstå. På Facebook ska det till igår ha blivit 240 924 stycken "likes" och antalet tweets som innehåller "Lee Kuan Yew" ska ha uppgått till över 320 000 stycken.

Jag pratade med en av de som höll ordning på köstystemet och förutom att han pratade sig varm för mannens gärningar, så var han även övertygad om att han var så mäktig att han även hade ett finger med i hur vädret utvecklade sig. Och det är möjligt, men om det nu skulle vara så, då satte han verkligen Singaporianerna på ett riktigt prov igår. För precis då den timslånga processionen startade öppnade sig himlens alla portar och regnet började ösa ner över de tappert väntande människorna. Men jag tror att de klarade testet, för där fanns de i tusental, våta men viftades på sina små flaggor och då kistan for förbi hördes det taktfasta ropandet av hans namn.

Själva begravningen som bevistades av 2000 personer från olika hörn av världen tog tre timmar och det hela avslutades med att "hesa fredrik" tjöt och landet stannade för en tyst minut.

Som sagt, det har varit en speciell vecka och jag känner mest att jag har fascinerats av effektiviteten med vilken allt har skötts. Nu ska det bli spännande att se vad som händer, om det på något vis kommer att märkas av. Det finns olika spekulationer, varav en variant jag hört, är att det kommer att bli val så snart som möjligt, och det för att det ska ske medan folket troligtvis "röstar med hjärtat".

Jag har under dessa dagar pratat även med de som inte är odelat positiva till allt som hänt, men just nu är alla inne i någon slags massflow, så det ska som sagt bli mycket intressant att följa utvecklingen. Och nu kanske tidningarna snart kan börja handla om något annat också...
(samtliga siffror är hämtade ur dagstidningen Straits Times)

Att hänga tvätt på Singaporianskt vis

Något som känns alldeles väldigt singaporianskt är den färglada tvätt som vajar utanför köksfönstren i HDB-husen, upphängd på bambupinnar.

När de här husen byggdes på 60-talet kom någon på den genialiska idén att man skulle mura in rör utanför köksfönstren som passade för käppar där man sedan kunde torka tvätten. Och det kan väl kännas som en bra idé, fast egentligen vet jag inte hur bra den är...

Käpparna med tre cm i diameter är rätt tunga i sig, och man kan ju tänka sig hur tunga de är med tvätt på! För att få ut dem måste ju någon stoppa i dem i hålen - med tvätten på! Risken att de tappas i huvudet på någon förbipasserande känns på något vis rätt stor. (Det känns som om det finns säkrare sätt att träna armmusklerna på!)

Men visst är det läckert med alla färger som lyser upp, och visst kan det vara lite kul att utifrån den tvätt som hänger på display försöka gissa vad det är för familj som bor i lägenheten...

Finding the end of the queue

Nu har förre premiärministern legat på "lit de parade" sedan onsdags, och fortfarande ringlar kön av väntade människor lång. Närmare bestämt i skrivande stund är det cirka åtta timmars väntetid från det att man ställer sig i kön tills man tagit sig till målet. Det är fredag lunch, och kön beräknas bli längre framåt helgen.

Det är speciellt att vara med om allt det här som händer runt omkring, men samtidigt lite konstigt och jag är inte odelat positiv till allt, utan det finns detaljer som gör att det inte känns helt ok. På de statliga tevekanalerna rullar Mr Lees årliga tal om och om igen, reportagen om honom avlöser varandra, tidningarna är fyllda av hans liv och gärningar och alla verkar ha avgudat mannen ifråga.

Jag ifrågasätter inte alls att han gjort Singapore till det land det är idag och att utan honom hade det sett helt annorlunda ut. Däremot får jag lite kalla fötter av den idoldyrkan som det hela verkar handla om. Här köar människor i upp mot 10 timmar för att få paradera förbi en kista, och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som gör det för själva sakens skull och hur många som gör det bara för att kunna säga att de har gjort det.

Myndigheterna avråder till och med allmänheten från att ställa sig i kön, och istället lägga blommor vid någon av de många minnesplatser som gjorts iordning. Med tanke på att det är 30 grader ute så kan jag förstå den avrådan.

För att underlätta för äldre och barn så har man gjort iordning en prioriteringskö, för just de kategorierna. Men det hela mynnade ut i att såväl barn som gamla fick följe av hela familjen, så nu har det införts restriktioner att det får bara följa med en person med varje barn (under sex år) och varje äldre individ.

Oavsett vad, så måste jag ändock säga att jag beundrar den disciplin och ordning som man genomför allt med här. I det här fallet så är det avstängda vägar, omdirigerade bussar, poliser och vakter i alla närliggande gathörn som dirigerar. Dessutom finns det vatten, energidryck och frukt som delas ut på flera platser utefter kövägen. Toaletter är naturligtvis utställda och det finns till och med paraplyer om någon skulle ha glömt solskyddet hemma. Och vid uppgången från tunnelbanan finns vakter och det är skyltat vart man ska ta vägen om man vill roa sig med att köa de närmaste åtta timmarna.

Som sagt, idag bestämde jag mig för att se hur lång kön var, så jag gav mig ut på jakt efter slutet på den och jag hittade den! Mission completed! Dessutom så fick jag mig många intressanta pratstunder med olika människor, flera med varierande åsikter, så det var i det stora hela en rätt spännande dag...

Bilar och gamlingar i Singapore

Mattias med bloggen Vandringsman skrev en kommentar där mitt svar tenderade att bli längre än inlägget, så jag bestämde mig för att skriva ett litet "extrainlägg" just med tanke på hans kommentar.

Som jag har sagt tidigare, så är Singapore ett väldigt enkelt och härligt land att leva i. Åtminstone om man, som vi, är här på expatkontrakt där boende och bil ingår i kontraktet. Med våra svenska ögon så är det mycket som är billigare här, men just boende och bil är vansinnigt dyrt!

För att överhuvudtaget få köpa bil måste man först köpa ett COE (Certificat of Entitlement) som, beroende av vilken bil du vill köpa, kostar upp mot 500 000 sek. Och ja, ni har förstått alldeles rätt, det här ska du betala innan du ens kan börja tänka på att köpa bil! Sedan kostar bilen i sig betydligt mer än den kostar i Sverige. När du sedan väl har köpt ditt COE och din bil, så gäller certifikatet i 10 år innan det går ut. Då har du valet att helt enkelt skrota bilen, sälja den i något av grannländerna eller kosta på den ett nytt certifikat. Då det är väldigt få som väljer att kosta på sin 10 år gamla bil ett nytt COE så innebär det att på gatorna i Singapore rullar det i stort sett bara väldigt nya och dyra bilar. (Med tanke på det här så är det ju en himla tur att det är vansinnigt billigt att ta sig fram med buss och tunnelbana)

Sedan är boendet också fruktansvärt dyrt. Däremot är det så, att alla är garanterade boende. Och det låter ju jättebra. Fast det säger ju inte så mycket om hur man bor. För många innebär det här att man måste bo hemma hos sina föräldrar väldigt länge. Just därför att man har helt enkelt inte råd med något eget boende.

Just som lite "extramaterial" kan jag ju även nämna att i Singapore finns det sedan 1994 en lag som säger att man måste ta hand om sina föräldrar! En Singaporiansk medborgare över 60 år som inte har möjlighet att försörja sig själv har rätt att kräva underhåll från sina barn. Endera i form av en klumpsumma eller genom månadsutbetalningar.

Och ja, det har sedan lagens införande varit ett antal föräldrar som ansökt om underhåll. Och straffet om man inte går kraven till mötes kan innebära böter eller fängelse. (Om någon är mer nyfiken kan man läsa om det på Maintenance of parents Act )

I det stora hela så är det ett mycket spännande land, och det finns många regler och lagar. men det är ett land utan kriminalitet (i alla fall så gott som) och det är ett rent och prydligt land där alla gör som de blir tillsagda (nästan alla i alla fall), och just nu är vi ju med om den häftiga(?) massorgen efter "landsfadern" som för närvarande ligger i parlamentshuset. Anledningen till det är att alla som vill kan gå dit och ta farväl innan begravningen på söndag. Och uppenbarligen är det många som tänkt göra det! Bara igår köade människor i åtta(!!) timmar för att få paradera förbi kistan och beslutet togs att det kommer att vara tillgängligt 24 timmar om dygnet fram till söndag.

Det var nog en himla tur att jag inte bestämde mig för att skriva det här i svarsfältet, det hade blivit lite onödigt långt...

Modellbygge av det lite mer avancerade slaget

Singapore är, som jag skrivit om tidigare, förkortningarnas förlovade land, där det mesta på ett mer eller förvirrande vis förkortas med hjälp av tre bokstäver. En sådan instans är URA, Urban Development Authority. Något som jag skulle kunna tänka mig att översätta ungefär med "Myndigheten för stadsplanering" eller något liknande. Enligt hemsidan så har de till uppgift att "göra Singapore till en fantastiskt plats att bo, arbeta och leka" (en direktöversättning som på något vis låter betydligt bättre på originalspråk).

Här finns ett galleri som är öppet för allmänheten och man kan kika in och se hur staden växer och vilka planer som finns för framtiden. För växer, det gör den verkligen även i bokstavlig bemärkelse. Man räknar med att den blivit minst 100 kvadratkilometer större jämfört med hur det var från början. (Mer om hur det gått till finns här)

Man har gjort modeller av staden, dels en av citykärnan och dels en av hela landet. Och inte vilka modeller som helst! Den över city mäter 11x10 meter och här finns alla byggnader, vägar och vattendrag med - en helt fantastisk skapelse!

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag har aldrig varit speciellt trakterad av modellbygge, ni vet alla de där plast- eller träsakerna som kom i en hel massa delar i en liten låda tillsammans med lite lim och en helt obegriplig beskrivning. De få gånger jag försökte mig på denna sysselsättning så blev det alltid någon del över, lite som att montera Ikeamöbler fast i mindre skala, med andra ord...

Jag måste säga att jag är djupt imponerad av modellerna på URA, vilket jobb det måste ligga bakom. Och det kan nog vara så att det till och med var mer tålamodsprövande än att sätta ihop en Billy eller något annat inhandlat på det blågula varuhuset...

Landssorg i Singapore

Singapore är från i dag och sju dagar framåt ett land i sorg. Anledningen är att den man som anses som landets grundare avled i natt, 91 år gammal, efter en tids sjukdom. Lee Kuan Yew var landets förste president och innehade den posten från 1559 - 1990 och var med om att göra Singapore självständigt 1965.

Han var en högt respekterad och aktad man och kommer nog att sörjas av många. De flesta verkar vara överens om att utan honom hade inte Singapore varit där det är idag. Han lyckades få det lilla Sydostasiatiska pluttelandet utan egna naturtillgångar att blomstra och bli ett oerhört framgångsrikt land, och för detta kommer han naturligtvis att bli ihågkommen.

Så från och med idag så är det alltså landssorg utlyst under den kommande veckan. I ärlighetens namn så har jag nog inte förstått om det kommer att märkas på något mer vis än att flaggorna på officiella byggnader kommer att vaja på halv stång. Dessutom så kan alla som vill visa sin respekt genom att lägga en blomma eller skriva en hälsning på en för detta avsedd plats utanför grindarna till Istana, parken där presidentpalatset är.

Redan under förmiddagen idag var folkmängden stor utanför, och det kommer säkerligen att handla om långa kötider för de som vill lämna en hälsning på det här viset.

Dessutom så kan man lämna en hälsning på en utsedd plats utanför sjukhuset där han vårdades sedan ha blev sjuk i början av februari. Här finns redan väldigt många "krya-på-dig-hälsningar", och nu kan man alltså även här lämna blommor. 

Här finns inte bara blommor, utan även ballonger, nallebjörnar och andra saker som lämnats som en hälsning till Mr Lee.

Nu är det inte bara sörjande och andra nyfikna som tar sig till de här platserna utan det är ett, av naturliga skäl, ett otroligt stort medieuppbåd överallt också. Samtliga tv-kanalerna sänder från de här platserna under dagen, och det märks med tanke på det stora antal kameramänniskor som fanns på plats.

Från onsdag till lördag kommer kroppen att finnas på parlamentet och allmänheten har möjlighet att komma dit för en sista hälsning innan begravningen på söndag.

Som sagt, det är en mycket hyllad man och han har onekligen gjort mycket gott för Singapore. Men jag måste ändå säga att allt har ett pris. och om man läser alla hans citat som nu kablas ut i sociala medier, så måste jag säga att det finns saker som jag inte kan hålla med om och ibland måste man få fundera över om priset för vissa saker kan vara för högt.

Hur som helst så ska det bli spännande att se vad som händer framöver, för jag är inte helt säker på att det kommer att gå obemärkt förbi då det gäller det politiska läget i landet...

Dirigenten från Sankt Petersburg

”Dirigenten från Sankt Petersburg” är den första delen i den planerade trilogin ”Moskva Noir” och den är skriven av de två författarna Camilla Grebe och Paul Leander.

Boken utspelar sig i Ryssland där mäktiga krafter styr affärsvärlden och det handlar om korruption, hållhakar, utpressning och mutor. Den svenske finansmannen Tom Blixen bor i Ryssland och arbetar på landets ledande investmentbank. Han får uppdraget att leda en jätteaffär där Rysslands största oljebolag är uppdragsgivaren. Till att börja med är det en spännande utmaning som han verkligen ser fram emot att få ha hand om, men det blir inte som han tänkt sig. Det spelas ett spel med höga insatser, och insatserna handlar inte bara om pengar…

Jag tyckte mycket om boken och det är verkligen en bladvändare av stora mått. Det är aktiehandel och oljeaffärer högt upp i de ryska korridorerna och jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket som är hämtat från verkligheten. Det finns ju ändock lite detaljer här och där som påminner lite om den värld vi befinner oss i. Lite funderingar kring det aktuella mordet på Boris Newton som fördömdes officiellt av ledningen, vem säger och gör vad egentligen? Oliganter i husarrest och pengatvätt kanske inte tillhör ovanligheterna heller, och vad var det som gjorde att oljeföretagets Yukos ägare Michail Chodorkovskij blev arresterad och fängslad för bedrägeri 2003?

Jag kommer absolut att läsa del två ”Handlaren från Omsk” som finns och förhoppningsvis kommer jag efter det vara sugen även på del tre då den kommer.

Pinsamt dålig bioupplevelse

Något jag aldrig gjort innan jag flyttade till Singapore var att gå på bio ensam. Det är däremot något jag insett är en mycket bra sysselsättning om man inte har något annat för sig. En fördel här är naturligtvis att biograferna duggar rätt tätt så filmutbudet är väldigt bra, plus att det är överkomliga priser (och att det är enda stället jag kan få tag i popcorn som smakar som popcorn ska!). med andra ord är det rätt enkelt att bara hoppa in någonstans sådär spontant och se på film.

Hitintills har det varit lyckade inhopp med bra filmupplevelser, men igår gjorde jag minst sagt ett bottennapp! Jag brukar försöka undvika uppföljare eftersom de sällan blir bra, och filmen igår spädde bara på den åsikten om jag säger så...

Filmen jag pratar om är "The Second Best Exotic Marigold Hotel" eller "Hotell Marigold 2" som den tydligen heter på svenska. Tyvärr så visste jag inte att det fanns en del ett, i så fall hade jag nog valt en annan film, men nu blev det inte så.

Det här är två timmar av ingenting. En film som presenteras som en komedi och där det i rollistan finns väldigt många bra skådespelare. Det hela handlar om ett hotell i Indien där äldre kan checka in för att ha det bra på ålderns höst, och med tanke på de skådespelare som är med skulle det kunna bli riktigt bra, men så är inte fallet.

Det är olika kärleksintriger som kryddas med att det blir problem med expanderingen av hotellrörelsen och mitt i allt ska den överdrivet rörige hotelldirektören(?) Sonny (Dev Patel) gifta sig. När sedan som grädde på moset den stilige Guy Chambers (Richard Geere) dyker upp som misstänkt hotellinspektör och ler sitt typiskt "Geerecharmiga" leende, då blir det bara pinsamt.

Visst har den sina poänger, och det är härliga scener från ett färgsprakande Indien, men i det hela så är det en total flopp om ni frågar mig. Behållningen får väl bli biosalongens alla hysteriskt fnittrande Singaporianer varje gång det fälldes ett skämt med sexuell anknytning plus mina popcorn...

Glass på världsturné

Nu har jag varit på Asienpremiären av "Gelato World Tour" och på köpet lärt mig något nytt. Troligtvis en av alla de där kunskaperna som mest bara tar upp ram-minne, men ändå.

Jag hade nämligen fram till igår inte en aning om vad "gelato" är (inser att jag inte riktigt hänger med i svängarna), men förstår nu att det är något som är på frammarsch på bred nivå och att världen snart kommer att digna av "gelaterior". Det kan ju vara så, att nästa drag blir att bredvid "lattehållaren" på barnvagnarna kommer det även att sitta en "gelatohållare" bara för att, liksom...

Om det finns någon mer än jag som lever i denna okunninghet, kan jag nu upplysa om att gelato är en slags italiensk glass. En glass som generellt innehåller mindre fett och mer luft jämfört med "vanlig glass". Den har mer mjölk istället för grädde, och ofta även mer socker. Smakerna kan variera och det är väldigt viktigt för gelatotillverkarna att ha sin egen speciella signaturgelato som naturligtvis är den bästa.

Och som när det handlar om allt annat ätbart så kan man även tävla i gelato.  Och det är precis vad som görs under denna världsturné! Här finns 16 gelatokockar som alla har sin egen signatursmak och publiken ska gå runt och smaka för att sedan rösta fram en vinnare. Här fanns smaker som kaffe, valnöt, choklad, bränt smör med mandelkola, öl, singapore sling, mango, vanilj och många fler. Rätt stor variation som ni ser.

Eftersom man var tvungen att köpa minst åtta "smakbiljetter" för att kunna provsmaka nöjde jag mig med att gå omkring och titta på skapelserna. Visst fanns det smaker jag skulle velat testa, men nu bestämde jag mig för att bara nicka uppmuntrande och le lite mot alla kockar som på söndag vill få titeln "Singapores bästa gelatotillverkare".

Det hela gick av stapeln vid Marina Bay Sands och på väg därifrån insåg jag att det nu var dags att göra något åt utsidan av det lotusformade museet, inte vet jag om det var dags att tvätta fasaden eller putsa fönstren, men oavsett vilket så känns det som om några personer dragit nitlotten i fråga om dagens arbetsuppgifter...

Singapores svar på SMHI

Det finns ett SMHI här också, eller vid närmare eftertanke så finns det en instans som känns något mer utförlig och pålitlig jämfört med den svenska motsvarigheten, och det är NEA, National Environment Agency. På deras hemsida kan man läsa om allt från temperatur och luftfuktighet till tsunamivarningar,  dengueutbrott och hygiennivån hos olika matställen. Med andra ord, något mer informativ än SMHI.

Här kan man även hitta "dagens PSI-värde", vilket egentligen är den mindre trevliga delen i det hela. PSI står för "Pollutant Standard Index" och är en slags mätning på det som i dagligt tal kallas "haze". Det mäter naturligtvis någon slags partikel och siffran anger hur hög halten av just den är "per någonting annat" (Ni ser hur bra jag har förstått det hela!). Jag förstår det alltså inte sådär jättebra, utan jag nöjer mig med att konstatera att det är läskigt när siffran stiger. Nu är det sagt som så, att det är ok så länge inte går över 100, men det känns i alla fall bättre när den är närmare 0 än 100.

Den mer trevliga delen är väl temperaturdelen, om man tycker om värme vill säga. Det är väl inga större variationer på den punkten, utan det rör sig mellan 25 och 35 grader. Någon har påstått att "officiellt blir det aldrig mer än 35 grader, för då behöver man inte arbeta utomhus", och då skulle det ju lite jobbigt, om alla arbetare skulle få ledigt...

Som sagt värmen är härlig, men så är det ju det där med luftfuktigheten, men bor man på ekvatorn får man kanske lära sig leva med den. Fast jag måste erkänna att jag trodde nog att om luftfuktigheten mäter 100% så borde det regna, men bara så ni vet, så behöver det inte göra det!

Fotoalbum och lite skyltar

Jag tillhör de som har en hel hög fotoalbum liggandes, album som är väl märkta med var och när det som finns på bilderna hände. Så om det börjar diskuteras när olika saker inträffade, sådana där saker som man inte kan googla sig fram till, då går Marina och hämtar ett fotoalbum så är det löst!

Det vill säga, fram till ungefär år 2000 då digitalkameran gjorde sitt intrång i mitt liv. Sedan är det inte fullt lika bra ordning! Plötsligt finns alla bilder på datorn, eller på en extern hårddisk någonstans och det tar mycket längre tid att hitta det som efterfrågas. med andra ord, digitalkamera på gott och ont. Fast mest gott är det nog ändå. Inga filmer som ska framkallas och man kan ta hur många bilder som helst utan att filmen tar slut, plus att det inte blir en massa negativ liggande som man inte riktigt vet var man ska göra av. Om man dessutom, som jag, kör med både hängslen och livrem, det vill säga att bilderna är sparade både här och där, så funkar det väl bra det med.

Nu har jag dessutom börjat att tillverka fotoböcker över nätet. Ett mycket tidsödande projekt när man inte har full koll på var bilderna är, men vad kul det är när böckerna är klara! Men är det något jag har gott om just nu så är det väl tid, så varför inte... Och på något vis så känns det ändå bättre när man kan bläddra bland fotona "på riktigt".

Nu är det ju så, att när jag sitter och klickar mig fram bland alla bilder (som har hunnit bli rätt många om man säger så), så dyker det ju upp en massa bilder som egentligen inte ska användas till just det pågående projektet, men som kanske kan användas till något annat, till exempel ett blogginlägg.

Skyltar är alltid tacksamt, så här kommer helt enkelt ett litet axplock ur den "skyltmapp" som finns att gräva ur:

Frågan är hur man tänkte här!!!

För den som tänkt sig en framtid som mygguppfödare är Singapore inget bra land!

Det är hyfsat vanligt att man i Asien blir påmind om att man inte får stå på toalettsitsen och varje gång blir jag lika fascinerad av att det faktiskt finns de som kan göra det! Jag som till och med har svårt att sitta på huk på släta marken!!

De flesta toaletter här omkring är försedda med en dusch bredvid toan, men det gäller att komma ihåg vad den är avsedd för, och det är inte fötterna!

Undrar hur nära...!?

Graverande böjelse

Frågan är vad det är för fel när man fascineras av gamla gravplatser? Jag vet inte om det är helt normalt att tycka det är intressant att gå och läsa på gamla gravstenar och fundera över vad det var som hände, varför personen i fråga avled, och hur livet tedde sig innan... Ja, jag vet, alla har vi våra mer eller mindre konstiga sidor!

Här finns gott om gamla gravplatser, såväl kinesiska som muslimska och kristna och överallt finns det gott om historia att fantisera kring.

En mycket speciell sådan plats är den gamla kristna kyrkogården i Fort Canning Park (platsen där Mr Stamford Raffles slog sig ner då han hittade till Singapore), här fanns nämligen en gång Singapores första kristna kyrkogård.

Mellan åren 1819 och 1865 begravdes här mer än 600 personer, men då man kom på att det var för nära inpå byggnaderna slutade man. I slutet av 50-talet grävdes gravstenarna upp och det byggdes två murar av dem. Murar som idag omgärdar det som heter Fort Canning Green och är en stor grönyta på vilken det bland annat anordnas utomhuskonserter.

I ena hörnet finns de lite större gravstenarna bevarade på plats, de som berättar om lite mer betydelsefulla personer som en gång begravdes här.

I murarna däremot finns stenarna efter de mer "vanliga" och här kan man gå och fundera och fantisera kring de som en gång begravdes. Vad var det som hände då de båda döttrarna D'Almedia avled med bara en månads mellanrum?

Eller vad var det som gjorde att James bara blev 11 år?

Sedan finns det även stenar som inte lämnar så mycket åt fantasin, utan berättar hur det gick till, som till exempel i Peter Parks fall.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är en förespråkare av minneslundar, men det innebär ju att det blir ingen "kyrkogårdshistoria" efter våra och kommande generationer, fast det kanske inte är något problem egentligen, man får väl leta historia på något annat ställe än på gravplatser...

...och jag måste ju säga att jag tycker det är rätt härligt att de som en gång begravdes här numer får vara med om allehanda härliga konserter och teatrar och här är det verkligen fråga om att "dansa på någons grav".