Förfärande är var ängel

Enligt kvinnojourens hemsida så anmäldes 6 532 fall av våldtäkter eller våldtäktsförsök under år 2011 och av dessa anmälningar ledde 13% till åtal. Känns det då som rättvisa skipas? Eller kan man ta rättvisan i egna händer för att komma tillrätta med det?

Det är precis det som huvudpersonen i Eva Swedenmark och Johan Henningers roman gör; hon tröttnar och bestämmer sig att hämnas på sitt eget sätt, vilket betyder att förövarna får smaka sin egen medicin och det med besked.

Huvudpersonen är en ung kvinna som tar på sig en roll som "hämndens ängel" och använder sig av signaturen Tordönet. En kvinna som på många sätt påminner om Stig Larssons Lisbet Salander, men samtidigt inte...

En såväl spännande som otäck historia. Jag sträckläste boken och kan absolut rekommendera den.

Efter att ha läst ut den sattes tankeverksamheten igång. Är det ok att hämnas någon som har gjort någon annan riktig illa? Ska man försöka glömma och gå vidare? Om en förövare frias och inte får något straff, ska man anse det hela vara utagerat och klart då? Det finns många frågor att diskutera kring och det känns som en bok som skulle kunna skapa debatt i ett mycket känsligt ämne.

Läs den och bedöm själva!